livetgenommig.blogg.se

Hur kommer det sig att man som människa har så mycket upp och ner gångar i sitt humör? Varför känns det som att det olyckliga och ångestladdade sitter i längre än den där lyckliga och fria känslan.
På någotsätt så är det väll så att man själv skapar de problem och dilemman som finns runt omkring en, och ibland så bara växer problemen och blir allt större och större, utan att man själv ens vet vad det är som är själva problemet!
Det känns som om jag sitter fast. 

En ständig rutin som inte verkar gå att bryta sig loss ifrån har blivit min vardag.

Det har gått hela 4 dagar efter att denna tagit sitt slut, jag är nedstämmnd av en anledning som jag inte själv hittat än. Jag har hållt mig mer och mer i bakgrunden dessa dagar och de märker att det är något, men när de frågar hur det är så vet jag inte vad jag ska svara. Jag har ju inget och säga, för det finns ju inget fel. Eller?

Jag vill vara den där personen som alltid är glad, ser det positiva när allt går fel, jag vill kunna skratta åt allt och se möjligheter som inte ens kanske är möjliga. Jag vill våga det jag aldrig vågat och kunna älska de jag borde hata.

 

Jag vet att det finns människor som älskar mig och jag hoppas att de förstår hur mycket jag älskar dom tillbaka. Men jag tror att jag kommer att känna mig bättre snart, för jag ligger nog verkligen på botten just nu, liggandes på rygg med armarna rakt ut och benen utsträckt, trött. 

Och det man kan trösta sig med när man ligger där är att det inte finns någon annan väg därifrån än upp! 

Lite sommar/vår på det här så tror jag att allt blir lättare och även dystra jag kanske kan bli lite mindre dyster!