livetgenommig.blogg.se

Solens sista strålar dör, elden tystnar och lämnar plats till det tysta mörkret.

De högljuda stegen lämnar gatan och söker sig in i de trygga husens atmosfär, bort från den otrygga och än oupptäckt natten. 

En kall, men ännu inte obehaglig, vind sveper in och får de ännu gröna gräset att röra sig likt en dans över ängen där barnens lek ekat. 

Detta är natten, dess överväldiga mörker, fryssna ekar, ensamma bänkar och dess tysta dån.

Stjärnorna, isande varma, skiner upp himmlen och lämnar ingen oberörd.

Men trots sitt starka sken och närvaro så kommer de alltid att få skina i sin ensamnhet, med avstånd från varandra. 

Nattens förtrollande skönhet är hemsk och brutal, men det är inget som någon av oss skulle kunna leva utan, inget vi kan fly från, ännu mindre något vi vill fly ifrån.

 

Där ute någonstan, långt ut, finns ensamma andetag. 
Där ute nånstans, alldeles för sig själv, finns det tårar.

Där ute någonstans, med blöta kinder, finns det en önskan.

Där ute någonstan finns det som är hon. 

 

 

 

Det första jag gör idag när jag kommer hem från jobbet är att gå in på toaletten, låsa om mig och sen satte jag mig på golvet och grät. Det var som om allt svämmade över, jag orkade inte hålla allt det där inne så det bara bröt sig ut. Hela kroppen gjorde ont, och gör fortfarande, och det kändes som om allt bara skulle gå under. 

Så det är så det känns när man faller. 
Jag gråter bara när jag är ensam, bortsett från om jag är full eller flyger.., jag vill inte att folk ska se bakom fasaden eller att dom ska börja fråga om jag mår dåligt, jag klarar inte det. Jag reder gärna ut andras känslor, men mina egna vågar jag inte förstå mig på. 

Löven på en blåsig höstdag flyger lågt och lögt och snurrar runt, de står aldrig stilla. Just så är det i min kropp, en ständig känslokamp, där man aldrig riktigt vet vilken känsla som kommer att fylla kroppen, ibland blir jag chokad själv över hur jag reagerar. 

Det är det som tillslut inte kan hållas kvar blåsandes runt i kroppen i ett minimalistiskt och eget kaos. 

 

Natten ligger över Stockholm, stan är mörk, kall och varm på samma gång. Det är tyst nu när vinden slutat susa. Vattnet ligger alldeles stilla och de lyktor och gatuljus som fortfarande är tända bilder tusen sjärnor för oss, en natthimmel här på jorden.

 

Vid hamnen står ensamt toma stolar under tända ljusslingor, och björkarna lutar sig ut och en lätt grön färg skvallrar om vår. Månen svävar högt och skänker vägledning i de mörka. Det är en kall vind som smeker huden men som värmer hjärtat. Aldrig har Stockholm skänkt så mycket kärlek åt mörkret, aldrig har känslorna varit starkare och aldrig har vårat Stockholm varit vackrare. 

 

Den här staden är vår, vi behöver inte mer än den just nu, det är himlen på jorden när natten faller och de tusen sjärnorna håller en sällskap i mörket. Ikväll spelar inte sorgen någon roll, det brustna hjärtat lägs åt sidan och tårarna får vänta. För är det inte i mörkret i denna staden som man hittar lugnet, våran stad Stockholm under en natt då helvetet fryser till is och ger än en chans att andas. 

 

Mitt Stockhom i mörkret. 

 

Ack så vacker är inte verkligheten för oss alla. Den nutiden erhålls inte för alla. Det finns mer till våren än lyckliga skratt, varma dagar och pånytt vacknade liv. Insikterna faller återigen på plats för de som nästan glömt dom och de som aldrig glömde blir mentalta. För alla är inte våren så drömmande. För inte längre väcker deras träd och inget nytt liv hörs i deras öron. Inte får allt det gamla ny färg och glöd, nej för det gamla stannar unkelt och svagt. Inte erbjuds en sån innerlig kärlek att själen tinas, nej för dom själarna stannar i kölden och får forsätta färden med brist på känslor. De fåglar som det pratas om, som alla påstår sig höras, dom finns inte för den som går med själen fryst, fåglarnas sång erbjuds inte för de människorna. 

 

Men inte är det de som gör att ryggen inte bär kroppen med stolthet. Det är inte det som gör att vårens omättliga skönhet går förbi obemärkt. Det är tomheten. Det är den gränslösa och oändliga ensamheten som äter upp kroppen inenfrån. Det är det som frostar själen och förlamar kroppens sinnnen till obetydlighet. Ensamheten förtär det som annars vore lyckligt. 

Du kanske tycker det är töntigt, du kanske till och med skrattar. 

Men jag grät, på riktigt, jag kände hur hjärtat gjorde ont och hur magen drog ihop sig och ville spy. Jag kände hur tårarna inte längre ville gömma sig, jag kände hur obehaget spred sig runt i kroppen. 

Olycklig, så kände jag mig, så känner jag mig fortfarande. 

Det kändes bra när jag satt med henne på baren men så fort huset som kallats "hem" skymtades så började jag gråta igen, ville inte gå in för jag vet att där inne måste jag känna mig olycklig. Där inne måste jag låsas vara okej med att inte tycka som jag tycker. 

Där inne finns han som inte vill ha mig eller mina känslor.  

Där inne finns han som gör mig olycklig, som gör att jag ibland måste gå till toaletten i källaren och gråta. 

 

någon stans i kroppen så brister det, efter 10 år av samma olycka så brister kroppen. Inga svar finns längre, inga argument finns längre, inge förståelse finns längre och inte heller någon ork. 

Igår hände det igen, de gör det till tre gånger nu. I den mörka natten är mina ögon slutna, mina andetag tunga, men mitt sinne fullt vaket.
Det kan vara slumpmässigt i en alldeles vanlig trapp.
På en fest men människor som är fulla av berusad kärlek.
Eller i skolan som nu ringer på sista året.
Jag drömmer om henne, hennes röst, hennes hår, hennes ansikte och varenda detalj som fanns där.
Vi pratar och skrattar.
Jag drömmer återigen om en tjej som är död, trotts att jag sa till henne att allt skulle lösa sig medans jag kramade henne.
Men mina ord ändrades till en lögn.
Så nu finns hon i mina drömmar. Trotts att hon inte stod mig så nära, men jag kände henne, jag vara hemma hos henne flera gånger och jag kramade henne mer än vad jag kommer ihåg.

Luften luktar höst, blöta löv och jord. Det är kallare ute än vad det borde vara, tror att det är kylan av att känna mig ensam som gör det.
Han ringde för 20 minuter sen, han hade den där rösten som han får när han druckit. Han har dryckit sen 4 timmar tillbaka, eller kanske 5, han var inte så noga med tiden. Han var tydligen ute med sina kompisar, en bästa vän och två andra blonda tjejer, jag känner dom allihopa så jag vet precis vilka dom är. I mitt huvud så kunde jag höra dom alla skratta, kramas och ha kul. 
Med ciggen placerad mellan två frusna fingrar och halsduken tight mot halsen så växer tomheten ute i mörkret. 
Han pratar fortfarande i telefonen som är tryckt hårt mot örat, han säger att han älskar att vara 18 att han fattar friheten.
Friheten från vaddå?
Jag ficke inte ens veta att han skulle ut, att han var ledig imorgon eller att han tyckt att han inte varit fri innan.
Han säger att han förstår att jag älskat min frihet varje kväll jag gått ut. Men han fattar inte. 
En av de bästa sakerna med en kväll med långa köer, svettiga dansgolv, för mycket alkohol, det är att få komma hem och lägga sig i hans famn och att få höra hans hjärta slå.
Det var min frihet. Men tydligen inte hans. 
Kylan ute i mörkret bildas till en stur klump istället, en klump som lägger sig i magen.
- Jag älskar dig jättemycket!
- Detsamma. 
Slut. Sen är det bara tyst, för ensamma tårar låter inte. 

Jag ville inte vara någons fängelse, jag vill vara någons klippa. 

Skogen prasslar till av en försiktig och lätt vind, som viskar lätt till frusna själar. Fötterna är kalla och så är även sinnet, vägen hem är inte lång, men stegen tunga. 


 

Det är konstigt hur man anstränger sig men aldrig får någon ansträning tillbaka. Det är konstigt att man liksom fortsätter trampa fast man vet att man sitter fast.
höger, vänster, höger, vänster.. I en konstant rytm som aldrig slutar för man vägrar ge upp, fastän man innerst inne kanske vet att man borde, men man är för ensvis för sitt eget bästa. 
Jag har provat att trampa lite hårdare med stegen på senare tid, för jag får för mig att jag då faktiskt kommer att ta mig någonstans. Men blickar man ner så ser man samma gråa asfalt som innan. 
Kallt börjar det bli också, en känsla av grå hård sten och kalla fientliga vindar.. Och då pratar jag inte om vädret.
 

Men stegen tystnar inte, nej den sorgsna och endradiga melodin av två fötter slåendes mot sliten mark hänger kvar i luften, dom är för besvikna och för stolta för att sluta trumma mot  den misshandlade asfalten.

Det är en sån där kväll I juli. 

en sån där kväll när himmelen är blå med moln som rullar in. En kväll då kylskåpet är tomt på mat och en dunk vin är det enda som står på kylskåpshyllan. En kväll då jag sitter ihop kurad i en filt, men en cigg, och lycktor tända. 

En kväll då skvaller och skratt borde höras över de tysta tomtarna i Bromma. 

En kväll då de stora gröna huset med siffrorna 287 är tyst och ensamt. En kväll då thomas stenström sjunger om att leva, då Veronica Maggio sjunger om fester och då Håkan får en att leva vackra sommarkvällar. 

En kväll då jag saknar mina två bästa tjejkompisar, ni som får skratta och tårar att känna hermoni. 

En kväll då Tanzila och Amanda är dom två bästavänner i hela världen trotts att dom inte är här, en kväll då ni skulle vara här och dricka vin, röka och få mig att känna mig lite mindre ensam. 

Det är en sån kväll i juli som jag, trotts ensamheten, är lycklig tack vare er. 

Ska jag stänga dörren..?
En dörr som leder till så många slående hjärtan, så många leenden, tusentals minnen och röster.
Ska jag våga stänga en dörr som leder till ett rum fullt med illröd kärlek och stark vänskap.
Är det dags för mig att göra det som man egentligen inte får göra i dagens igenvuxna samhälle, ska jag ta steget som kommer få röster att viska, som kommer få frågetecken att snurra.

För sanningen är den: De slående hjärtarna slår inte för mig, de leenden som les dom les inte mot mig. Det finns minnen bakom dörren men ingen av dom har mig i sig, och rösterna de når inte mig.
Den kärlek och den starka vänkspanen erbjuds inte mig, den rinner runt minna fötter och är noggran med att inte röra vid mig. 

Ska jag stänga dörren..? 

I dont believe that you fall in love with the gender.
You fall in love with the person

Jag är ett as, ett as för att jag tror på respekt. Sånt finns inte längre, nej sånt värderas inte längre inne i ett slagkraftigt hjärta. 

Jag är en idiot, en idiot för att jag tror på att alla har lika känslor, men nej sånt existerar inte längre inne pumpade vener. 

Jag är en egoist, en egoist för att jag tror på att läppars prat löser med än blodig och illröd ilska. Men nej våld och brutalitet är det som vårdas och värdesätts.

Jag är falsk, ja falsk för att jag värdesätter ärligheten hos en levande varelse istället för löngner som tar den korta vägen fram till mål. 

Jag är självisk, en självisk individ för att jag vill att lyckan ska finnas i alla sorger istället för döden. Men så är det inte.

Jag tror jag kommer dö. 
Jag har tappt räkningen på hur många gånger den meningen har ytrats på mina läppar. Det är allt för många i alla fall. Hoppet är det som håller mig vid liv, men likt sanden i ett timglass så rinner det åt den ända väg som finns. Ner. Ut. 

Tröttheten tynger ner ögonen och larmet på mobilen når knappt fram till mina öron som försöker ignorera den skärande tonen. Han ligger och andas tungt på min vänstra sida, hans kropp är varm och hans ben intrasslade med mina, hela kroppen skricker och ber om att få ligga kvar. Men en liten del av förstondet trycker tillbaka och säger emot. 

Ute öser regnet ner, konstanta droppar som lämnar himmlen och går sönder mot marken, kallt är det också, ända in till själen tar sig kylan och humöret får sig en smäll av allt det blöta och gråa som omringa oss just nu. Väl på tunnelbanan så gråter rutorna och jag sitter lutandes mot väggen för att halvsovandes ta mig till skolan.
"Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar, jag är dom första kalla regnen, jag är frosten där inget växer.
Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde" Kent låten spelas om och om igen i mina hörlurar och det för att jag av ren lathet inte har lusten att byta låt. 

I skolan stannar tiden, den tycks helt enkelt inte finnas där, dagarna smyger fram och verkar inte alls ha någon brådska. Jag själv finner mig sittandes tyst för det mesta, har inget jag vill dela med personerna runt omkring mig, och dom jag vill dela min vardag med hittar jag inte längre i de ängsliga korridorerna. 
Dom frågar varför jag inte vill spendera tid med den andra ekonomiklassen när ämnet väl kommer på tal, men jag vill inte gå in på det.
Det som för mig är så uppenbart ska för dom hållas hemligt, jag vill inte prata om det längre, inte ens tänka på det längre.