livetgenommig.blogg.se

Kl är 13.43 och solen skiner starkt på den blåa himlen, som länge varit täckt av mörka tunga moln, men inte den här dagen. 

Hon, en ung tjej med långt blont hår och blåa ögon, sitter på den gamla och utslitna bänken med en röd klänning som knappt räcker henne ner till knäna. Hon lutar sitt huvud upp mot solen i väntan på att tåget ska komma och gnisslande bromsa in för att sedan ta henne ifrån där hon sitter nu. 
Hennes hand gör ett lätt ryck när mobilen som hon håller i ger ifrån sig en lätt vibration, nyfiken på vem det är så vänder hon ner huvudet, bort från solen, och tittar ner på den mörka skärmen. 
Hennes läppar formar ett leende, det är ett fåningt leende som sprider sig upp till hennes ögon som just nu inte kan se annat än lycka och glädje. Hon är kär.

kl 13.57 så bildas en ström av människor på den smala perrongen, ingen knuffas eller trängs, alla väntar tålmodigt på att denna ström ska ta sig framåt och för att sedan leda ut från stationen. Hon i rött märker inte tåget utan är helt inne i det som skrivits i smset, tre små ord var det bara. 
Nu reagerar hon, den röda lampan i tåget blinkar och dörrarna stängs sakta, hon har tur som hinner med. Man kan inte se vad hon skriver i det ny öppna meddelandet, men hon skriver med säkerhet och väljer nogen orda, för det är inte till vem som helst hon ska säga det här till. 
Tåget passerar över kristinebergsbron precis när klockan slår 14.10 och man kan se hur de stora båtarna guppar fram i det vatten som ligger stilla och glittrar i solne. De grönan träden sträcker sig högt mott himlen, med blad som är gröna och täta. 
Hon tittar ner på stigen som leder från tunnebanan och ringlandes tar sig till de klippor som hon många gånger har suttit på förut, måsarna flyger runt de par som sitter och grillar och solar i det fina vädret, de skrattar ikapp med varnadra och bryter vattnets stilla ro när de dyker ner med ett plask. 

Tåget bromsar in vid stationen som är hennes hållplats, ivrigt så lägger hon ena handen mot tågets dörr som om att det skulle göra att de öppnas fortare, när de väll öppnas gör hon ett litet hopp ut. 
Han väntar nedanför trappen.
Han, som med brunt hår och en lång figur, står och väntar på henne i rött. Han är den i blå skjorta som står närmast trappens nedersta steg och kollar efter henne med en blick som söker ivrigt och synen av henne får han att inte vilja titta någon annanstans. 

Hans armar drar henne nära och ger ett löfte om att de aldrig kommer att släppa taget. 

 

Klockan är 17.23 och tiden spelar ingen roll för de två som sitter på ängen i solens sista strålar.