De sista andetagen
Kategori: Allmänt
Förlamad av slagen, tryckt mot den kalla betongmarken. Andas luft som får hela kroppen att göra ont, som att andas rent tvivel.
I pulserande slag så skakas min kropp, fortare och fortare.
Slagen som fortsätter slå gör det omöjligt att resa sig upp, och jag börjar tro att jag förtjänar varenda en av dom. Jag vill slå tillbaka, vill få dom att förstå känslan av kyla och desperation som bildas likt ett stort regnmoln.
Det enda stället jag vill vara på just nu är utom räckhåll, omöjligt att nå.
Jag ser ryggar som vänds emot mig, jag ser blickar som ges, jag ser rent hat som spys ut som gift. Men ingen verkar bry sig.
Man kan inte bli vän med alla, men ska jag bli hatad så vill jag ha en anledning, först då kan jag ta det.
Jag ser förändring, det går inte att förneka, och jag gillar det inte längre. Dom har tagit stegen som går för långt.
Tillslut så kommer även de starkaste till den gränsen då att ligga på en kallgata, blodig av slag, känns lättare än att kämpa sig upp och slå tillbaka.
Men om ni läser det här, Tanzila och Amanda, så ska ni veta att jag alltid, trotts en sönderslagen kropp och ett trasigt psyke alltid ställer mig upp och kämpar för er. För ni, ni är värda att slåss för, spelar ingen roll hur trasig jag blir av det.
För jag vet att ni kan laga mig igen.
