Från dagar till nätter
Kategori: Allmänt
Det är mycket som händer nu, och allt väldigt fort också.
3 dagar sen - Solen står högt på himmelen trotts att klockan redan gått långt över 4. I hörlurarna så spelas legenden, min nya favorit låt.
Med telefonen i höger handen, en ny tänd cigg i den vänstra och med tårar som okontrollerat rinner ner för mina kinder, så sitter jag där. Att det är 17 min kvar tills 116 kommer gör verkligen ingenting, ensamheten och tiden att få tänka är välkommen.
Tanzila skriver till mig, och hon skriver det ärligt, försöker inte linda in allt i en massa skit snack. Det gillar jag.
"Det lär aldrig bli nåt bra av att bara bli ihop utan att va hopplöst förälskad o du behöver nån som visar kärlek". jag läser det hon skriver igen och igen, utan att egentligen veta varför.
Dag 2 - rufsigt och tjockt brunt hår, sin blåa jacka och med den där väskan som han aldrig verkar klara sig utan så står han där, väntar på mig. Vi kramas, kysser inte varandra, och sen så går vi.
Pratades som om ingenting och som om allt är bra, som om det innan inte har hänt. Han tar inte min hand och jag tar inte heller något insiativ till att röra honom. Vi är precis som två vänner, inte ett uppenbart par.
Han säger hejdå, en kram och sen så är han borta för stunden.
Kvällen smyger sig på och då ses vi igen, inte ensamma utan delar ett hus med 30 andra, alkohol och rökning. Då är allt perfekt, jag är hans och han vågar visa det.
Men jag vill inte ha någon som måste dricka och ha sina vänner runt sig för att våga vara med mig.
Idag - vaknar 13.47 och inser att jag sovit bort det mesta av dagen, men bryr mig inte alls faktiskt. Känslan av att ligga ensam i den okända sängen är skön, ett täcke som jag har snurrat in mig i, en skön bris från den lilla glipan från fönstret och inga måsten.
Jag har mina tvivel, jag har min ångest och jag har också min längtan efter framtiden som ligger och snurrar i mitt huvud. Och återigen så sitter jag ute med en cigg, mest för att se röken bildas för att sedan försvinna ut i en virvlande vind.
00.49 är min klocka nu, jag tror inte att det är tiden som går för fort. Jag tror att det är jag som sätter handlingen i verket alldeles för långsamt.
