Alla snöflingor förblir inte vita
Kategori: Allmänt
Det snöar ute. Äntligen tänker många. Jag njuter av utsikten jag har av de gator och tak som nu ligger snötäckta, men jag ser inte fram emot att pulsa mig fram med nervoiteten om att trilla och bryta mitt ben ännu mer.
Jag sitter i köket, orkade inte allt prat från tv:n, det är meningslöst. Jag smuttar på julmusten i mitt glas och väntar.
Han är sen, jag borde egentligen inte anmärka på det då det verkar som om han aldrig kan hålla tider. Men han är med Olof och finner kanske tiden med honom mer värd än den har får med mig. Vad vet jag, och om det nu skulle vara så, så kan jag ju ändå inte göra något åt det.
Men jag är arg..Och frustrerad. Gillar inte att vara det.
Mamma har börjat undra allt mer och mer varför jag skriker på henne, och jag förstår att hon frågar, hon har ju inte gjort något.
Utöver tv:ns mummlande prat så är huset tyst, snön som faller lämnar inte något ljud ifrån sig och vinden blåser inte längre, mitt huvud blir tyngre.
Julpyntet som vi flitigt jobbat med att få upp innan idag sprider en viss värme runt om i huset, ändå fryser jag. Jag tror att även om jag haft möjligheten och rörelseförmågan att ta mig ut och träffa folk ikväll så skulle jag nog låtit bli, vilket är udda för att vara mig. Men jag finner inte lusten eller glädjen i det, har slutat se det roliga, det skulle ändå bara sluta med att jag stod och bråkade med någon.
Jag förstår inte mig själv.. Hur kan jag växla från att vara i en god sinnesstämning till att, helt utan förvarning, bara smälla av och börja käffta med närmaste personen om minsta problem.
Jag är inte dum i huvudet, jag märker ju att jag står och skriker för små saker, men kan inte förklara varför när folk frågar. För jag ställer mig själv den frågan, men hittar aldrig något svar.
Jag sitter i köket, orkade inte allt prat från tv:n, det är meningslöst. Jag smuttar på julmusten i mitt glas och väntar.
Han är sen, jag borde egentligen inte anmärka på det då det verkar som om han aldrig kan hålla tider. Men han är med Olof och finner kanske tiden med honom mer värd än den har får med mig. Vad vet jag, och om det nu skulle vara så, så kan jag ju ändå inte göra något åt det.
Men jag är arg..Och frustrerad. Gillar inte att vara det.
Mamma har börjat undra allt mer och mer varför jag skriker på henne, och jag förstår att hon frågar, hon har ju inte gjort något.
Utöver tv:ns mummlande prat så är huset tyst, snön som faller lämnar inte något ljud ifrån sig och vinden blåser inte längre, mitt huvud blir tyngre.
Julpyntet som vi flitigt jobbat med att få upp innan idag sprider en viss värme runt om i huset, ändå fryser jag. Jag tror att även om jag haft möjligheten och rörelseförmågan att ta mig ut och träffa folk ikväll så skulle jag nog låtit bli, vilket är udda för att vara mig. Men jag finner inte lusten eller glädjen i det, har slutat se det roliga, det skulle ändå bara sluta med att jag stod och bråkade med någon.
Jag förstår inte mig själv.. Hur kan jag växla från att vara i en god sinnesstämning till att, helt utan förvarning, bara smälla av och börja käffta med närmaste personen om minsta problem.
Jag är inte dum i huvudet, jag märker ju att jag står och skriker för små saker, men kan inte förklara varför när folk frågar. För jag ställer mig själv den frågan, men hittar aldrig något svar.
Fyfan.. vad är det som händer egentligen? Det är snart jul och man ska vara lycklig och snäll mot alla, man ska ha lust att skratta och finna tid till att finnas till. Men jag gräver bara ner mig och blir allt argare, och perioderna för utspelen blir allt tätare in på varandra, jag puttar bort folk.
Tro inte att det är för att jag vill vara ensam, nej det vill jag verkligen inte, jag vill bara inte vara en skada för dom.
Tro inte att det är för att jag vill vara ensam, nej det vill jag verkligen inte, jag vill bara inte vara en skada för dom.
