Jag ger mitt hopp till kärleken
Kategori: Allmänt
Jag ska vara helt ärlig, jag är rädd.
Jag är så jävla rädd för det som händer i mitt huvud, paniken smyger sig tätt in på när jag tänker på att mina egna tankar är det ända jag inte kan springa ifrån, och just nu skämmer dom mig.
Jag trycker mig längst med golvet när jag går genom korridorerna i skolan, för där finns han som är monstret i mina drömmar. Jag känner mig underlägsen och med svansen mellan benen så försöker jag undvika att stöta på honom. Inte för att han skulle göra något, nej, men för att han väcker minnena som ligger rotade djupt i mitt huvud.
Jag är rädd för min kropp, jag hatar den. Jag hatar hur den vulgärt framställer sig själv och ytterligare panik infinner sig över att det inte finns något direkt nu att göra åt det.
Förutom om jag inte gör mig sjuk igen, jag har funderat på det mycket, jag vill göra det.. drivkraften och viljan har blivit så brutal men förståndet säger stopp, men det finns snart inget av det kvar. Vad kommer att hända då? kommer jag gå tillbaka till mitt sjukliga jag? Ingen kommer märka, de gjorde de inte sist, så varför ens fundera på det. När jag höll på sådär så minskades mina ideal och mina tankar gick till annat... ser bara positivt på det hela just nu.
Jag håller på att bli galen av allt detta tänkande, av alla räddsla och panik som ständigt irrar sig runt i varenda del av kroppen.
Jag skulle vilja lägga mig ner på marken, kolla upp på himmlen som saktar förvandlas till ett svart mörker med stjärnor på. Få tyst på mitt huvud, få tyst på allt det där som ständigt ska ligga och påminna mig om hur jag ska känna.
Jag är så jävla rädd för det som händer i mitt huvud, paniken smyger sig tätt in på när jag tänker på att mina egna tankar är det ända jag inte kan springa ifrån, och just nu skämmer dom mig.
Jag trycker mig längst med golvet när jag går genom korridorerna i skolan, för där finns han som är monstret i mina drömmar. Jag känner mig underlägsen och med svansen mellan benen så försöker jag undvika att stöta på honom. Inte för att han skulle göra något, nej, men för att han väcker minnena som ligger rotade djupt i mitt huvud.
Jag är rädd för min kropp, jag hatar den. Jag hatar hur den vulgärt framställer sig själv och ytterligare panik infinner sig över att det inte finns något direkt nu att göra åt det.
Förutom om jag inte gör mig sjuk igen, jag har funderat på det mycket, jag vill göra det.. drivkraften och viljan har blivit så brutal men förståndet säger stopp, men det finns snart inget av det kvar. Vad kommer att hända då? kommer jag gå tillbaka till mitt sjukliga jag? Ingen kommer märka, de gjorde de inte sist, så varför ens fundera på det. När jag höll på sådär så minskades mina ideal och mina tankar gick till annat... ser bara positivt på det hela just nu.
Jag håller på att bli galen av allt detta tänkande, av alla räddsla och panik som ständigt irrar sig runt i varenda del av kroppen.
Jag skulle vilja lägga mig ner på marken, kolla upp på himmlen som saktar förvandlas till ett svart mörker med stjärnor på. Få tyst på mitt huvud, få tyst på allt det där som ständigt ska ligga och påminna mig om hur jag ska känna.
Jag önskar att man kunde få välja sitt förflutna att man fick ta bort de delar som får en att ligga vaken på nätterna, de delar som får en att spy av räddsla för att det ska upprepas, de delar som drar ens sinne in i det mörkaste mörker av en persons psyke.
Men det går inte. Jag får inte bestämma över mina egna minnen, ingen får det.
Ännu en natt sömnlös, ännu ett besök till toaletten för att huka mig tårandes framför toalett stolen, ännu mer mörker som skymmer sikten för mina ögon.
Allt detta för en annans mans njutning.
Men det går inte. Jag får inte bestämma över mina egna minnen, ingen får det.
Ännu en natt sömnlös, ännu ett besök till toaletten för att huka mig tårandes framför toalett stolen, ännu mer mörker som skymmer sikten för mina ögon.
Allt detta för en annans mans njutning.
