När det känns tvärt och fel
Kategori: Allmänt
Det känns tomt på något sätt, det måste jag erkänna. Med tanke på att det är betydligt fler som jag brukar hänga med än Tanzila, Amanda, Jonathan och Andrea så känns det just tomt. Inte det att jag inte gillar dom, absolut inte! Men vart tog alla andra vänner vägen när jag bröt benet?
Jag hade någon besöker tidigt, men nu sådär efter snart 6 veckor så verkar folk ha tröttnat på att prata med en invalid jävel som ändå inte kan bidra med cigg, sprit, fester eller något annat skit som verkar vara det som betyder något hos en människa.
Jag har blivit ensam under dessa veckor, det har jag. Jag förstår att inte alla hela tiden har tid att komma över, jag menar innan var det ju plugg och så och jag är en förstående människa, det är jag verkligen.
Majoriteten av alla jag känner sitter med mobilen upptryckta i ansiktet under lektioner, när det åker tunnelbana, när det är med vänner, när de egentligen ska plugga, ja till och med när de sitter framför tv:n. Så jag undrar då, är det så svårt att använda den egentliga tomma telefon tiden till att skicka ett "hur mår du sms?" eller ett "ville bara kolla läget" sms?
Tydligen så är det svårt, tydligen så finns det inte tid att tänka på människor som omöjligen kan infina sig i de social kretsarna där de alla andra befinner sig. Men det är ju då det är som viktigast att tänka på dom som blivit bortglömda. På dom som saknar det gammla, hatar nuet, och längtar efter framtiden.
Jag vill att dom ska tänka på mig. Jag vill känna mig saknad och behövd.
Inte trasig och bortglömd.
Jag hade någon besöker tidigt, men nu sådär efter snart 6 veckor så verkar folk ha tröttnat på att prata med en invalid jävel som ändå inte kan bidra med cigg, sprit, fester eller något annat skit som verkar vara det som betyder något hos en människa.
Jag har blivit ensam under dessa veckor, det har jag. Jag förstår att inte alla hela tiden har tid att komma över, jag menar innan var det ju plugg och så och jag är en förstående människa, det är jag verkligen.
Majoriteten av alla jag känner sitter med mobilen upptryckta i ansiktet under lektioner, när det åker tunnelbana, när det är med vänner, när de egentligen ska plugga, ja till och med när de sitter framför tv:n. Så jag undrar då, är det så svårt att använda den egentliga tomma telefon tiden till att skicka ett "hur mår du sms?" eller ett "ville bara kolla läget" sms?
Tydligen så är det svårt, tydligen så finns det inte tid att tänka på människor som omöjligen kan infina sig i de social kretsarna där de alla andra befinner sig. Men det är ju då det är som viktigast att tänka på dom som blivit bortglömda. På dom som saknar det gammla, hatar nuet, och längtar efter framtiden.
Jag vill att dom ska tänka på mig. Jag vill känna mig saknad och behövd.
Inte trasig och bortglömd.
