Vackra rosor har sina törnar
Kategori: Allmänt
En natt som denna, full av tvivel, förakt, ilska och ångest, så gjorde jag det igen.
Jag hukade mig själv för mina egna svagheter och tvivel, och tog allt ur mig. Allt det som jag tror bildar den stora och obehagliga känslan långt ner i magen.
Knuten av plågsamhet försvinner i max bara några få minuter, men den tid som passerar så känner jag mig lätt, kan andas fritt och jag vågar nästan påstå att jag känner mig fri.
Men med friheten så kommer ångesten. Likt tunga stenar som kedjats fast runt min kropp, så dras jag långt ner tills jag ligger alldeles tung och orörlig mot ett kallt golv.
Splittrad, förtvivlad och tårögd, så ligger jag där. Motvilligt så erkänner jag att jag är rädd.
Rädd för mig själv, det ända i livet som jag aldrig kommer komma ifrån.
Det skulle ha blivit nästan 2 år sen sist, och jag har bara mig själv att skylla.
Blir man aldrig fri någon gång? Kan man inte hoppa av det här tåget, som passerar med vackra vyer alldeles för fort? Jag vill sätta mig på sidan av det koppar-slitna spåret och andas frisk luft och få allt att sluta snurra.
Jag ska se till att bli bättre mot, fram för allt, mig själv.
Dock så är ord svagare mot handlingar, och orden blir därför så mycket lättare att yttra än för själva handlingen att äga rum.
