Man blir aldrig van
Kategori: Allmänt
Jag har många gånger sagt att jag tror jag är kär, att jag äntligen hittat någon som vill något mer, någon som ser mer än en blond brud när han tittar på mig.
Men det har varje gång fått samma slut.
Jag kommer ihåg den gången då han och jag satt på de varma klipporna vid vattnet, solen höll på att gå ner men värmen fanns fortfarande kvar i luften.
Jag hade på mig mina shorts som slitits hårt med åren och ett tunn topp som låg lätt mot kroppen. Han hade på sig en röd rutig shorta, som jag tidigare sagt var en av hans finaste och därför hade han valt att ha den.
På vägen hem gick vi nära varandra, prata om saker så som att han ville åka till Australien och Att jag hade planer på att åka till London.
Väl framme vid mitt hus så tog han armarna runt mig och sa att han aldrig mått så här bra med någon.
Sen gick han iväg och svängde höger i korsningen, det var det sista jag såg av honom.
Något som betyde mycket för mig, hade tydligen ingen betydelse för honom.
Man intalar sig själv att första gången är den värsta, men sanningen är den att det gör lika ont varje gång.
Jag är numera alltid rädd för att när solen går ner att det aldrig ska gå upp igen, att den kommer att sluta värma upp de kallaste delar av ett krossat hjärta.
