Insikt
Kategori: Allmänt
Det surrar i fönstret, det är en fluga som av misstag tagit sig in och nu desperat försöker ta sig ut och hem igen.
Mina ben och fötter är trötta igen, och ur högtalare spelas det en lugnt låt, vet inte vad den heter men den är väldigt fin.
Återigen så täcks solen av gråa moln som tungt seglar förbi. Men man ser ljuset av solen, den vill tränga sig förbi, men når inte ända fram.
Det är lite så jag är tror jag, viljan finns men rädslan tynger en.
Vi sitter på tåget och ser Stockholm susa förbi utanför, då säger hon; "Jag trodde du skulle bli mycket gladare över det" och jag vet vad hon menar.
Men jag är glad, jag är bara rädd, likt solen att visa det. Vill inte bygga upp en fantasi som sedan inte blir som jag tänkt. Vågar inte längre.
Gjort det för många gånger och tror att jag tillslut lärt mig.
Men med den lärdomen så kommer också en osäkerhet. Så fort dom kommer nära på det där speciella sättet så backar jag, inte pga ogillan, utan tvärtom.
Jag är nog rädd för att känna, inte glädje och sorg osv utan just den där speciella känslan.
Det surrar inte längre i fönstret, flugan har nog insett att det är hopplöst. Jag tror jag ska hjälpa han ut.
