Greppande händer
Kategori: Allmänt
Jag frågar om hon är lycklig. Svaret jag får sticker i mig, hon säger att hon aldrig kommer att bli lycklig, men att det är okej. För hon har vant sig.
Jag trodde lyckan fans i alla sorger, i alla fall så såg jag det så. Eller kanske mer hoppades på det, men så kanske det inte är?
Jag ser på henne och med varje ord jag säger så försöker jag få henne och le, och jag brukar lyckas. Ofta också.
Så jag ställde mig själv frågan, vad är egentligen lycka? Det är en sån där fråga som sökandet efter svar är helt meningslös egentligen.
Men jag vill tro att man skapar sin egen lycka, att man samlar den kärlek och positivitet som ens värld ger till en och vågar se sig själv som älskad.
Men jag förstår henne så väl, jag kan se det ur hennes ögon. Jag kan förstå varför hon utrycker sig så, jag förstår mer än hon själv tror.
Men oavsätt vem hon väljer att vara, hur hon väljer att se livet och vilka beslut hon tar, så kommer jag att stå där.
Jag kommer hålla hennes hand fastän hon kanske vill att jag släpper. Om hon faller så kommer jag bära hennes kropp genom mörkret och tillbaka till ljuset igen. För jag har varit där, och då höll hon i min hand, så hårt hon kunde för hon visste att orden inte speglade känslorna.
Så jag vill finnas där för henne även fast jag kanske inte gör henne lycklig, men jag vet att jag håller henne ovanför vattenytan. Håller hennes andning stabil.
