Brustna band
Kategori: Allmänt
Du ser inte på mig, och jag vänder blicken ifrån dig. Du har har aldrig frågat men jag vet att du undrar, du vill yttra en fråga som svaret på gör ont att säga.
Tankarna om dig blir allt mörkare och värre. Du var snäll, du var glad, du var en av dom som i mitt mörkaste mörker kunde få mig att le, men inte längre. De glada minnena jag har av dig suddas ut, dom blir svagarare och snart ser jag dom inte längre, och inte heller kommer nya glada minnen.
Och hon då, ja hon verkar ju lycklig och jag är glad för hennes skull, jag försöker i alla fall. Men det är svårt att glädjas åt någon som inte längre träffar en, och snart slutar jag fråga för jag vet redan vad hon kommer svara.
Du tar henne ifrån mig, så fråga inte varför jag i tystaden skriker på dig. Något som länge bara har varit mitt tar du ifrån mig som om det vore sjävklart, och inte heller vill du dela med dig.
Jag skulle få 10 minuter med henne, men även dom tog. Du tog den lilla tid som jag hade med, vad jag fortfarande hoppas, är en av mina bästa vänner och skällde på henne för att hon var med mig.
Men hon skrattade, tyckte det var lite roligt för hon vet hur du fungerar. Jag skrattade också, men ville bara gråta åt min insikt att jag förlorarar dig.
Jag vill tro att jag alltid kommer vara där för henne, men utan kärlek tillbaka så är det svårt fortfarande vara så säker.
Jag kastar ord på honom, säger saker till honom och är dryg, men det är därför. Det mörknar och jag har svårt attse på medans han äter upp det band som binder henne och mig, med röda ögon och ingen skam, så känns det, så börjar min bild av honom att se ut.
Jag är ledsen, men det är så svårt att att få det att funka.
Det ironiska i det hela är att jag tror inte dom vet, varken hon eller han.
Hur berättar man något sånt liksom.
Tankarna om dig blir allt mörkare och värre. Du var snäll, du var glad, du var en av dom som i mitt mörkaste mörker kunde få mig att le, men inte längre. De glada minnena jag har av dig suddas ut, dom blir svagarare och snart ser jag dom inte längre, och inte heller kommer nya glada minnen.
Och hon då, ja hon verkar ju lycklig och jag är glad för hennes skull, jag försöker i alla fall. Men det är svårt att glädjas åt någon som inte längre träffar en, och snart slutar jag fråga för jag vet redan vad hon kommer svara.
Du tar henne ifrån mig, så fråga inte varför jag i tystaden skriker på dig. Något som länge bara har varit mitt tar du ifrån mig som om det vore sjävklart, och inte heller vill du dela med dig.
Jag skulle få 10 minuter med henne, men även dom tog. Du tog den lilla tid som jag hade med, vad jag fortfarande hoppas, är en av mina bästa vänner och skällde på henne för att hon var med mig.
Men hon skrattade, tyckte det var lite roligt för hon vet hur du fungerar. Jag skrattade också, men ville bara gråta åt min insikt att jag förlorarar dig.
Jag vill tro att jag alltid kommer vara där för henne, men utan kärlek tillbaka så är det svårt fortfarande vara så säker.
Jag kastar ord på honom, säger saker till honom och är dryg, men det är därför. Det mörknar och jag har svårt attse på medans han äter upp det band som binder henne och mig, med röda ögon och ingen skam, så känns det, så börjar min bild av honom att se ut.
Jag är ledsen, men det är så svårt att att få det att funka.
Det ironiska i det hela är att jag tror inte dom vet, varken hon eller han.
Hur berättar man något sånt liksom.
