Den här tiden
Kategori: Allmänt
Nu faller löven i alla olika färger, skapar ett färgstark kaos på gator och torg. Solen den har inte tappat sitt hopp än och värmer kalla kroppar som mascherar gatorna. Men så fort hon är borta så kommer frosten, kall och brutal, men bildar ändå så vackert mönster på biltak och fönster.
Jag längtar tills snön börjar falla, inte den där snön som bara ligger tunt och är slaskig, nej. Jag läntar till den där snön som är sådär tjock och mjuk och som gnistrat när solen är framme, det är den jag längtar till.
Trotts att det är nu de mörka tiderna börja falla och solens närvaro blir allt kortare, så är det nu som jag är som lyckligast.
Jag kommer inte ihåg senast jag mådde såhär bra och som problemen var såhär lätta att lösa. Lätt att andas, lätt att tänka och det är lätt att le. Jag har så fina vänner och jag finner all min kraft hos dom. Jag tror jag vet varför jag är såhär, varför det känns som om jag kan flyga om jag så vill. Kärlek.
Absolut att all den kärlek som jag får från er, mina vänner och familj, får mig att må bra, men det är någon mer som finns där nu. Någon som tagit sig in hos mig och som rotat sig och som fått mig att aldrig vilja släppa taget.
Någon som får mig allt blir stolt när jag pressenterar honom, någon som får hela kroppen att pirra till av längtan och förtjusning.
Men trotts allt det så finns det något litet i mig, något litet som drar åt andra hållet, argumenterar emot.
Det lilla tror inte på kärleken, tror inte på att jag ska få vara lyckligt och tror inte det han säger.
Det lilla har hela tiden blivit aningen större för varje gång jag sårats, för varje gång jag blivit utnyttjad och lämnad och nu när det väl står någon vid dörren med rosor, så är tanken på att öppna aningen jobbigare.
Men jag försker stänga den lilla delen ute, för jag mår så bra av att inte lyssna på henne, men och andra sidan har hon många gånger räddat mig också.
Jag såg flyttfåglar idag, de flög i ett "V" och var på väg mot varmare grader. Trotts att det alltid känns lite sorligt när dom ger sig av, så log jag, jag stod vid hörnet att stationen och log stort för mig själv, med förväntningar i bröstet och lyckan i hela kroppen.
Jag längtar tills snön börjar falla, inte den där snön som bara ligger tunt och är slaskig, nej. Jag läntar till den där snön som är sådär tjock och mjuk och som gnistrat när solen är framme, det är den jag längtar till.
Trotts att det är nu de mörka tiderna börja falla och solens närvaro blir allt kortare, så är det nu som jag är som lyckligast.
Jag kommer inte ihåg senast jag mådde såhär bra och som problemen var såhär lätta att lösa. Lätt att andas, lätt att tänka och det är lätt att le. Jag har så fina vänner och jag finner all min kraft hos dom. Jag tror jag vet varför jag är såhär, varför det känns som om jag kan flyga om jag så vill. Kärlek.
Absolut att all den kärlek som jag får från er, mina vänner och familj, får mig att må bra, men det är någon mer som finns där nu. Någon som tagit sig in hos mig och som rotat sig och som fått mig att aldrig vilja släppa taget.
Någon som får mig allt blir stolt när jag pressenterar honom, någon som får hela kroppen att pirra till av längtan och förtjusning.
Men trotts allt det så finns det något litet i mig, något litet som drar åt andra hållet, argumenterar emot.
Det lilla tror inte på kärleken, tror inte på att jag ska få vara lyckligt och tror inte det han säger.
Det lilla har hela tiden blivit aningen större för varje gång jag sårats, för varje gång jag blivit utnyttjad och lämnad och nu när det väl står någon vid dörren med rosor, så är tanken på att öppna aningen jobbigare.
Men jag försker stänga den lilla delen ute, för jag mår så bra av att inte lyssna på henne, men och andra sidan har hon många gånger räddat mig också.
Jag såg flyttfåglar idag, de flög i ett "V" och var på väg mot varmare grader. Trotts att det alltid känns lite sorligt när dom ger sig av, så log jag, jag stod vid hörnet att stationen och log stort för mig själv, med förväntningar i bröstet och lyckan i hela kroppen.
