livetgenommig.blogg.se

Känslan som tidigare slog emot mig och gjorde mig odödlig, som tog mig upp på fötterna igen. Samhörigheten som gjorde mig varm och kall på samma gång, risken att kunna förlora något gjorde mig starkare. 
Värmen från någon annan som kramar en och vägrar släppa taget fick mig att tro på något annat än verkligheten. 

Konsten att kunna skratta mitt i sorgen och att kunna dansa fast än festen för länge sen tagit slut. 
Att kunna hämta kraft från någon annan som stod där, alltid redo att ta emot de sorger man ville dela och som kunde ta slagen man ville slå hatet med. 
Se någon i ögonen och veta att där är man hemma, oavsätt om snön ligger som ett täcke över staden eller om solen bränner nackna ryggar. 
Där skratten är äkta och skapar en vibration i de kroppar som ligger slingrade runt varandra under ett tunt täcke av bomull. 
Från ett fönster där gardinen hänger halvt ner dragen se solen stå mitt uppe på den blåa himmlen som sträcker sig härifrån och tillbaka igen, och veta att man aldrig behöver lämna denna stund. Allt man behöver ligger med armarna omkring en och andas tungt. 
Orden från hans läppar får henne att känna sig speciell, får hennes skönhet att växa i hennes egna ögon. 
Händer som är sammanflätade och som inte släpper taget för något. 
Sorg kan tränga sig in djupt, så djupt att den vidrör själen, men där kommer den inte trivas. Nej för värmen från kärleken värmer upp den kylan som sorgen tar med sig. 

Tårar lämnar hennes kinder ikväll, hennes andetag är tunga av något som hon själv inte kan förklara. 
Han sitter och skissar med papper och penna, vet inte om hennes blöta kinder. Vet inte om hennes tvivlan. 
Hjärtat är bara en muskel, det vet hon, men hon förstår inte hur det kan värka så mycket i en muskel, hon vrider och vänder på sig, försöker få kontroll över andetagen igen. Men lyckas inte. 
Han lämnar lägenheten och tänder sin cigg, ren rutin, han ringer sina vänner och skrattar. Han lever i sitt egna lyckorus. 
Minnen av sorg, svek och hur hon blivit lämnad forsar genom hennes huvud. Hennes blick speglar panik, förvirring och frustration. Hon vill lämna honom, fast hon tro sig älska honom, för hon kommer inte klara sorgen som kommer att tränga sig in djupt i henne om han gör det mot henne.
Han kollar sig i spegeln, funderar på hur han ska göra med sin tatuering. Kanske blir det korset med rosorna eller korset med de mörka linjerna, han ser på sig själv och möter sin egna blick. 
Hon blir allt mer och mer sjuk. 
Han lyckligt ovetandet. 
Hon ser hur de dagarna där hon skrattar och mår bra blir allt färre. Hon är rädd för sig själv och de tankar hon tänker, dom tankarna som hon aldrig vågat dela med någon, blir allt värre. Tårar som aldrig slutar falla dränker hennes ögon och gör henne blind för verkligheten. Hon försvinner bort. 
Han håller i mobilen, läser hennes namn om och om igen. Det är ett så vackert namn enligt honom. Men han skriver inget till henne, nej för han tror att hon sover.
Men med sömnalösa ögon så läser hon hans namn om och om igen, tomt. Kroppen är tom på känslor och inget vågar hon skriva eller säga. För hon vill inte störa honom, hon tror han kommer falla från hennes sida då. 
Om han inte redan gjort det. 
Med 35 minuter ifrån varandra så ligger dom i enskilda delar av Stockholm, i olika hem, i olika sängar. 
Den ena sover gott. 
Den andra ligger klar vaken.