Urholkad
Kategori: Allmänt
Jag ser hur regnet agresivt faller över mörka tak och nackna trädtoppar.
Det känns som om det aldrig kommer att sluta. Snart kommer hela Stockholm bada i sorgen och ljuset från miljontals lampor kommer att lysa upp havsbotten. Och där kommer jag att vara, mitt i det ekande vatten bruset och dess yta. Kommer inte ens försöka simma, tystnaden och lamporna som bildar en natt himmel är trollbindade. Jag behöver inte luften, för i vattnet är jag lättare än jag varit på länge. Det ända som hörs är mina tankar, mina ord och det som betyder något för mig. Jag känner hur min puls går genom kroppen, hur hjärtat i långsamma rytmiska slag håller mig vid liv. Det börjar skymma för ögonen, likt tjock dimma som bildas så förblindas jag av allt, jag känner hur min kropp blir kall, men trotts det så är jag lugn. Jag har aldrig känt mig så fri, som där i vattnet.
smattret på fönstret är tryggt, sängen jag ligger i uppskattas mer. Allt är som vanligt. Fast inte riktigt allt ändå. Rummet känns dunklare än vanligt, och tårarna som rinner ner längst mina kinder skapar en sorglig bild. Något hopp finns inte längre kvar, precis som en sten sjunkandes i djupt vatten så är det bara borta. Tillit, det är något som ni där ute, människor från A till Ö, har sakta skrapat bort från mig. Idag så försvann det sista av den lilla tilliten som fanns kvar hos mig. Jag öppnade upp för någon och det var sista gången jag gjorde det.Den ända som är din att veta, det är dig själv.
Det känns som om det aldrig kommer att sluta. Snart kommer hela Stockholm bada i sorgen och ljuset från miljontals lampor kommer att lysa upp havsbotten. Och där kommer jag att vara, mitt i det ekande vatten bruset och dess yta. Kommer inte ens försöka simma, tystnaden och lamporna som bildar en natt himmel är trollbindade. Jag behöver inte luften, för i vattnet är jag lättare än jag varit på länge. Det ända som hörs är mina tankar, mina ord och det som betyder något för mig. Jag känner hur min puls går genom kroppen, hur hjärtat i långsamma rytmiska slag håller mig vid liv. Det börjar skymma för ögonen, likt tjock dimma som bildas så förblindas jag av allt, jag känner hur min kropp blir kall, men trotts det så är jag lugn. Jag har aldrig känt mig så fri, som där i vattnet.
smattret på fönstret är tryggt, sängen jag ligger i uppskattas mer. Allt är som vanligt. Fast inte riktigt allt ändå. Rummet känns dunklare än vanligt, och tårarna som rinner ner längst mina kinder skapar en sorglig bild. Något hopp finns inte längre kvar, precis som en sten sjunkandes i djupt vatten så är det bara borta. Tillit, det är något som ni där ute, människor från A till Ö, har sakta skrapat bort från mig. Idag så försvann det sista av den lilla tilliten som fanns kvar hos mig. Jag öppnade upp för någon och det var sista gången jag gjorde det.Den ända som är din att veta, det är dig själv.
