Det händer så mycket hela tiden så jag vet knappt själv vad det är jag håller på med, och framför allt inte vad alla andra gör.
För några dagar sen så sa en gammal kompis till mig "du ska komma ihåg och veta vilka som egentligen bryr sig om dig oavsätt dag, humör eller hur du ser ut, och sluta lägga så mycket tid på folk som drar ner dig."
I det ögonblicket hon sa det så såg jag inte riktigt innebörden av det hon sa, trotts att det är så uppenbart, men jag var väll nöjd då.
Jag tänkte på just det igår, när jag mådde riktigt dåligt och lägtan efter gamla tider var som värst, och då insåg jag att jag låg där i sängen och mådde dåligt över mig själv pga andra. Folk har hatat mig för saker som jag inte ens har gjort, de anklagar en så fort dom hör något från någon annan, inte någon fråga om man gjort saken får man, bara en smäll av deras ilska.
En del verkar gilla att hela tiden skrika och tvista om saker så att de handlar om dom och där i mellan är jag. Dragen i från två håll och utan fötterna på jorden och kroppen dinglandes.
När jag stänger ögonen på natten så kommer alla tankar och bilder fram, räddslan över att behöva få utstå ytterligare ett drama och få en vän som vänder ryggen till kommer.
När jag tog till mig dessa personer, öppnade mig för dom, så trodde jag att de var några jag kunde lita på, någon jag kunde luta mitt huvud emot om jag skulle bli trött, någon som kunde vägleda en om man behövde blunda för solen, eller någon man bara kunde ha nära sig utan att behöva sig ett ord för bara själva närheten av varandra sa allt.
Man så var det nog inte.
När jag tittar på hur mitt liv ser ut idag, tittar på verkligen allt inte blundar för något. Så är trasigt, det bästa ord jag kan använda för att sammanfatta det hela.
Jag vill inte vara trasig längre.
