livetgenommig.blogg.se

En personlig dagbok om de tunga dagarna

Monster i garderoben

Kategori: Allmänt

Nu ska jag säga allt som det är, jag ska skriva ut precis vad jag tycker om er alla här, för ingen av er läser väll förfan inte ens min blogg..!
 
J - Du har blivit arg av dig, du ser fan inte allt du har och som du nu sakta men säkert förlorar för du gör som du gör! Du skulle kunna se henne på knä gråtandes och ändå skulle du heja på dom som slår henne. 
 
A - Du tar allt förgivet, i alla fall mig. Du är så skev i ditt sett att se världen då! jag ägs inte av någon och jag kan bara säga att du aldrig hade mig till att bötja med. vill du ha mig? Dags att börja jobba i så fall. 
 
T - Sluta aldrig kämpa, jag ser kanske bara 56% av all skit som du får ta just nu, så kan bara föreställa mig allt som händer just nu. 
Det är en lång backe du måste upp för men jag ska vandra den med dig, och när som helst när du behöver det så kan jag bära din packning åt dig. 
 
A - vad hände med den lugna killen som alltid hade någon vettigt att lägga till i konversationen? Du har blivit trångsynt och ser bara en väg i livet, och den är så smal att det knappt finns plats åt oss andra.
 
H - Om du inte aktar dig så kommer ditt egna ego att bli din död. Tjejer är inte objekt och de 2 du håller på med nu, de förtjänar båda bättre. Du är inte så snygg ren du tror. 
 
J - Ditt ego är för fan värre än H:s du tror att du är kung i korridoren, men du är för fan ett äckligt fan skap! Du hittar fel hos andra för att få dig själv att må bättre, men dina egna brister syns igenom ditt skal av skådespel. 
 
A - äldsta vän, du är lycklig nu. Och jag hoppas att du får vara det ett bra jävla tag till, jag ska försöka hålla mörkret borta från dig så länge jag kan! 
 
Shit... Jag behöver andas. Ilskan från folk som inte ens är riktad mot mig gör mig så sjukt frustrerad. 
Alla dessa elaka ansikterna, alla orden som träffar oskyldiga kroppar igen och igen får mig att tappa tron på människor som jag innan skulle anförtrott mitt liv. 
Besviken, arg, ledsen och förlorad så ligger jag i min säng, handfallen och handlingsförlamad. Hade jag vetat vad jag skulle göra i en sån här situation så hade jag gjort det redan, tro mig! Men jag är lika slut på luft som precis alla andra. 
Det är som att alla bytt roller och gör allt för att överleva att hamna i mörkret, alla drar fram klorna och hugger så fort huden blottas. 

Räkna stjärnor

Kategori: Allmänt

Jag har ett sinne, en kropp, ett liv och miljontals önskningar och tankar. 
Du säger att du inte känner igen mig längre, men älskar du mig så släpper du hon som varit och tar mig i handen nu. För jag behöver någon som håller mig rakt, får mig att gå framåt och inte titta bakåt. 
Jag vet vad sånna som mig kallas, vad folk säger bakom min hårt piskade rygg. Blickarna och orden som dom tror dom kan dölja från mig säger allt. 
När jag stänger ögonen, stänger den världen som kallas verkligheten ute, så ser jag blåa himlar, grönt gräs och en lycklig sol.
En historia med ett lyckligt slut spelas upp, men den är över allt för fort och jag kastas ut ur mig egen fantasi. 
Det är stjärnklart ikväll, det är en öppen himmel med tusentals små lycktor som alla förföriskt leder oss in i ännu ett nattmörker. 
Jag njuter av att bara ha mig själv ikväll, inga måsten som är påtvingade av någon annan, behöver inte skämmas för snesteg. 
Jag har mig själv, just nu vill jag inte ha någon annan. Inte ens för en kväll, för jag vet vad den slutliga domen kommer att bli. 
Krossade spillror kommer spillas på golvet, dåligt samvete kommer ligga som tjock dimma runt benen och hålla en i ett hårt grep. Tårar som en efter en, allt fler och fler kommer att rinna längst med oskyldiga kinder.
Jag har en plan, ett psykiskt pussel i mitt huvud och jag tror nu jag ser vad det föreställer. Planen i mitt huvud är till för mig, så jag kan få lite ordning.
Jag behöver det här. Jag måste det här. 

Luftens hemlighet

Kategori: Allmänt

Nu lyser solen sina sista strålar för idag. Dom sträcker sig över trädtopparna för att ge sin sista värme innan de ska försvinna och mörkret tar över. 
Det är som om världen står still när jag kollar ut över utsikten. Molen rör sig knappt, vinden har gått och gömt sig och träden står och sträcker sig stolt. Fåglarna som annars brukar flyga och leka i himlen och skryta med sin frihet är inte närvarande idag. 
Men luften är den samma, klar, lätt att andas och just idag så skvallrar hon om att hennes kära höst är påväg. Vilket jag faktiskt inte alls har något emot, förvånar mig själv lite med den tanken. 
Snart kommer dom där sena sommar kvällarna ute med sprit, cigg och vänner ebba ut och istället kommer en tid med tjocka jackor och tröjor ta över. En tid då solen har förvandlas till en höstsol som värmer kalla kroppar som prasslar i de fallna löven. 
Det är en tid för kärlek. Kärlek till naturen, kärlek till ens vänner, gamla som nya. Och sen såklart kärlek till livet, alla dess färger, former och möjligheter. 
Hösten är på väg och jag är inte den som tänker titta tillbaka och fälla tårar över allt som varit och nu är över, nej jag ska titta framåt och le, skratta och njuta! 

De sista andetagen

Kategori: Allmänt

Förlamad av slagen, tryckt mot den kalla betongmarken. Andas luft som får hela kroppen att göra ont, som att andas rent tvivel. 
I pulserande slag så skakas min kropp, fortare och fortare. 
Slagen som fortsätter slå gör det omöjligt att resa sig upp, och jag börjar tro att jag förtjänar varenda en av dom. Jag vill slå tillbaka, vill få dom att förstå känslan av kyla och desperation som bildas likt ett stort regnmoln. 
Det enda stället jag vill vara på just nu är utom räckhåll, omöjligt att nå.
Jag ser ryggar som vänds emot mig, jag ser blickar som ges, jag ser rent hat som spys ut som gift. Men ingen verkar bry sig. 
Man kan inte bli vän med alla, men ska jag bli hatad så vill jag ha en anledning, först då kan jag ta det. 
Jag ser förändring, det går inte att förneka, och jag gillar det inte längre. Dom har tagit stegen som går för långt. 
Tillslut så kommer även de starkaste till den gränsen då att ligga på en kallgata, blodig av slag, känns lättare än att kämpa sig upp och slå tillbaka. 
Men om ni läser det här, Tanzila och Amanda, så ska ni veta att jag alltid, trotts en sönderslagen kropp och ett trasigt psyke alltid ställer mig upp och kämpar för er. För ni, ni är värda att slåss för, spelar ingen roll hur trasig jag blir av det.
För jag vet att ni kan laga mig igen. 
 

Slå mig själv blodig

Kategori: Allmänt

Vad har man kvar om man lämnat allt? Vad betyder allt det där egentligen. Jag vill se framåt men är för rädd, vill inte se vart jag är då. Man tro sig vara trygg med andra, men allt man har i slutändan är en själv. 
Jag vet vem jag var och vem jag vill bli, men den jag är nu förvirrat mig. jag är förändrad.  
Det är min vilja som också ger mig förnekelse. Sträva efter något nytt gör att jag måste släppa det gamla. Det som faktiskt betyder något. 
striden som pågår inom en är den som tär på mig mest. 

Från dagar till nätter

Kategori: Allmänt

Det är mycket som händer nu, och allt väldigt fort också. 
 
3 dagar sen - Solen står högt på himmelen trotts att klockan redan gått långt över 4. I hörlurarna så spelas legenden, min nya favorit låt.
Med telefonen i höger handen, en ny tänd cigg i den vänstra och med tårar som okontrollerat rinner ner för mina kinder, så sitter jag där. Att det är 17 min kvar tills 116 kommer gör verkligen ingenting, ensamheten och tiden att få tänka är välkommen. 
Tanzila skriver till mig, och hon skriver det ärligt, försöker inte linda in allt i en massa skit snack. Det gillar jag.  
"Det lär aldrig bli nåt bra av att bara bli ihop utan att va hopplöst förälskad o du behöver nån som visar kärlek". jag läser det hon skriver igen och igen, utan att egentligen veta varför. 
 
Dag 2 - rufsigt och tjockt brunt hår, sin blåa jacka och med den där väskan som han aldrig verkar klara sig utan så står han där, väntar på mig. Vi kramas, kysser inte varandra, och sen så går vi.
Pratades som om ingenting och som om allt är bra, som om det innan inte har hänt. Han tar inte min hand och jag tar inte heller något insiativ till att röra honom. Vi är precis som två vänner, inte ett uppenbart par. 
Han säger hejdå, en kram och sen så är han borta för stunden. 
Kvällen smyger sig på och då ses vi igen, inte ensamma utan delar ett hus med 30 andra, alkohol och rökning. Då är allt perfekt, jag är hans och han vågar visa det. 
Men jag vill inte ha någon som måste dricka och ha sina vänner runt sig för att våga vara med mig.
 
Idag - vaknar 13.47 och inser att jag sovit bort det mesta av dagen, men bryr mig inte alls faktiskt. Känslan av att ligga ensam i den okända sängen är skön, ett täcke som jag har snurrat in mig i, en skön bris från den lilla glipan från fönstret och inga måsten. 
Jag har mina tvivel, jag har min ångest och jag har också min längtan efter framtiden som ligger och snurrar i mitt huvud. Och återigen så sitter jag ute med en cigg, mest för att se röken bildas för att sedan försvinna ut i en virvlande vind. 
00.49 är min klocka nu, jag tror inte att det är tiden som går för fort. Jag tror att det är jag som sätter handlingen i verket alldeles för långsamt. 
 

Jag är bara vilsen, inte död

Kategori: Allmänt

Sympati är inget jag vill ha. Jag vill inte höra ord som "jag tycker synd om dig" eller "du är stark". Allt sånt är skit snack, jag är inte starkare än någon annan, och att tycka synd om mig finns det ingen mening i. 
Råd och en chans att se allt från nya perspektiv där emot, det välkomnar jag med öppna armar. För jag är vilsen, och aldrig har jag ägnat så många tårar åt ett problem.
Jag är rädd att fastna i något som jag egentligen inte vill, men som jag borde vilja. 
Jag är rädd för vad andra ska säga om det, om jag väljer att stanna. Men också om jag väljer att gå på stigen ensam.
Det som gör det hela ännu mer sorgligt och mer tragiskt än var det redan är, det är att han är så sjukt lycklig just nu. Men jag kan inte leva mitt liv efter någon annans lycka, inte i det här fallet. 
Att säga "jag vill aldrig mer vara din" vore en lögn, men att säga "jag älskar dig" vore en ännu större sådan. 
 

Spillror av ett liv

Kategori: Allmänt

En starkt lysande måne, som i en den sena juli kvällen ekar med sin närvaro och sitt kalla, men ändå så trygga, sken. 
En varm luft blåser lätt in från den motorväg som för flera timmar sen tystnat. Det bildas ett tomt eko av tystnaden, och den är bedövande, nästan overklig. 
Jag tänker på dig inatt, som jag gjort så många nätter innan. Men den här gången med tårarna vilandes mot kinderna. De rullar långsamt ner, lika klara som vattendroppar och lika oskyldiga som ett barnstankar. 
Den cigg som är lätt placerade mellan två fingrar i min höger hand känns på något sätt trygg, en van känsla.
Så är det här verkligen rätt, finns det en liten risk att jag valt fel, att allt det här rörihop sig av en viss anledning?. 
Precis som på röken på den cigg jag håller i, så försvinner den frågan ut i natten för att sedan förvirra sig bort. Utan svar.
Jag ser inte mig som mig själv längre, Emma Martinsson som fanns för exakt ett årsen, hon finns inte längre kvar. 
spillror av våra liv har vi alla, frågan är bara hur förstörda bitarna är. 

Vackra rosor har sina törnar

Kategori: Allmänt

En natt som denna, full av tvivel, förakt, ilska och ångest, så gjorde jag det igen. 
Jag hukade mig själv för mina egna svagheter och tvivel, och tog allt ur mig. Allt det som jag tror bildar den stora och obehagliga känslan långt ner i magen. 
Knuten av plågsamhet försvinner i max bara några få minuter, men den tid som passerar så känner jag mig lätt, kan andas fritt och jag vågar nästan påstå att jag känner mig fri. 
Men med friheten så kommer ångesten. Likt tunga stenar som kedjats fast runt min kropp, så dras jag långt ner tills jag ligger alldeles tung och orörlig mot ett kallt golv.
Splittrad, förtvivlad och tårögd, så ligger jag där. Motvilligt så erkänner jag att jag är rädd. 
Rädd för mig själv, det ända i livet som jag aldrig kommer komma ifrån. 
Det skulle ha blivit nästan 2 år sen sist, och jag har bara mig själv att skylla. 
Blir man aldrig fri någon gång? Kan man inte hoppa av det här tåget, som passerar med vackra vyer alldeles för fort? Jag vill sätta mig på sidan av det koppar-slitna spåret och andas frisk luft och få allt att sluta snurra. 
Jag ska se till att bli bättre mot, fram för allt, mig själv.
Dock så är ord svagare mot handlingar, och orden blir därför så mycket lättare att yttra än för själva handlingen att äga rum. 

Jag ska dansa fast stegen saknas

Kategori: Allmänt

En sommar, tusen möjligheter och dumma idéer.
En himmel med starka solar och lätta moln som är gjorda av drömmar.
Ett hav som på ytan tycks vara stilla men som döljer ett liv fullt av dans och sång. 
En gata med gråsliten asfalt, lekande barn och ett ekande rödljus, där bor hon.
En person men två viljor. Ett par läppar som pratar med två röster och ett par ögon som tittar åt olika håll. Stegen hon tar kan inte komma överens utan byter ständigt riktigt. 
Djupar suckar hänger i luften, den luft som innan varit så skön att rensa huvudet med. Hon dansar inte längre, hur skulle hon kunna göra det? Minnet av hur man gör har bleknat och det finns bara en tom rytm som spelas om och om igen. 
Hon är inte ledsen, nej nej, för så här lycklig har hon aldrig varit innan! Det är bara ett val som ligger och trycker mot tinningen och förblindar henne.
 
Det finns ett ego som säger att det vill ha allt och så finns det ett vett som säger att det är omöjligt. 
Det kan inte bo två vuxna liv i samma kropp, det sliter för mycket, kroppen är för liten och det skaver till slut och sen kommer såren bara växa. 
Men hur gör man då? Ska man välja med hjärnan eller hjärtat, och hur vet man om man valt rätt? 
Jag skulle vilja hjälpa henne, verkligen. Men jag kan inte. För hon är jag. 

EXPLOSION AV FÖRVÄNTAN

Kategori: Allmänt

Ligger på mage i sängen med hög musik i lurarna och blir så sjukt taggad av musiken och mina egna mål att jag har lust att bara hoppa ut genom fönstret och springa tills jag inte kan andas längre! 
 
Jag har nu (som många gånger innan..) bestämt att Nu är det allvar! Passar ju bra att jag fått den tanken nu när gymkortet gått ut... 
Mina matvanor ska förbättras till 100 och jag ska verkligen tänka på att äta rätt och bra! 
Och min joggning ska jag få igång igen och jag vill komma upp i samma nivå som innan jag låg på sjukhuset, och kanske får Tanzila med mig? ;)
 
Jag har ett fysisk och siffriga mål som jag nu satt upp och tänker fan inte vara elak mot mig själv och bara ge upp i mitten av loppet. 
Jag tvivlar på mig själv och min självbehärskning måste jag säga.. Men går man inte ut med 100% så kan man skita i att sätta upp något mål alls.

Ilskan. Sorgen. Hoppet

Kategori: Allmänt

Huset är tomt igen, bara jag hemma. Dov musik spelas som vanligt ur högtalarna från köket och från där jag sitter nu. 
Jag är förvirrad av mig själv, mina egna tankar blir för mycket för mig själv att hantera. 
Jag ändrar ständigt åsik om det. 
 
ilskan: Vill slå sönder det, vill skrika på det och vill få ut allt det hat som bubblar inom mig. Vill att det ska må dålig och förstå hur stark min ilska mot det är.
 
sorgen: Ilskan förändras, och den smärtan jag vill åstadkomma någon annan vänder sig inåt och gör att jag får ont istället. 
Med brustet hjärta, tårade ögon och hjälplöshet så lovar jag mig själv att jag ska glömma det, men det förvandlas alltid till en lögn. Jag glömmer det aldrig. 
 
Hoppet: Ser det igen Och glömmer, glömmer det som tidigare varit och hoppas att det ska sluta annorlunda denna gång. 
Vill närma mig, vill veta mer om det, vill att det ska vilja det också.
 
Förvirring: Desto mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag. 
Jag får aldrig rätsida på känslorna utan de snurrar bara runt och jag blir snurrig av att försöka reda ut det. 
Jag är förlorad i mig själv. Jag behöver att det hjälper mig förstår, att det visar vad det vill. 
 
Vädret tycks också ha svårt att bestämma sig, för bara ett litet tag sen så lös en stark sol men nu är det en illande vind och ett piskande regn som råder där ute. 
Jag hör mina egna andetag, dom är lugna och tunga. Trötta.

Insikt

Kategori: Allmänt

Det surrar i fönstret, det är en fluga som av misstag tagit sig in och nu desperat försöker ta sig ut och hem igen. 
Mina ben och fötter är trötta igen, och ur högtalare spelas det en lugnt låt, vet inte vad den heter men den är väldigt fin. 
 
Återigen så täcks solen av gråa moln som tungt seglar förbi. Men man ser ljuset av solen, den vill tränga sig förbi, men når inte ända fram. 
Det är lite så jag är tror jag, viljan finns men rädslan tynger en. 
 
Vi sitter på tåget och ser Stockholm susa förbi utanför, då säger hon; "Jag trodde du skulle bli mycket gladare över det" och jag vet vad hon menar. 
Men jag är glad, jag är bara rädd, likt solen att visa det. Vill inte bygga upp en fantasi som sedan inte blir som jag tänkt. Vågar inte längre. 
Gjort det för många gånger och tror att jag tillslut lärt mig.
Men med den lärdomen så kommer också en osäkerhet. Så fort dom kommer nära på det där speciella sättet så backar jag, inte pga ogillan, utan tvärtom. 
Jag är nog rädd för att känna, inte glädje och sorg osv utan just den där speciella känslan. 
 
Det surrar inte längre i fönstret, flugan har nog insett att det är hopplöst. Jag tror jag ska hjälpa han ut. 

Dammkorn i ljuset

Kategori: Allmänt

Rummet lysses upp av ett vagt ljus från den gamla lampan som stå på bordet vid sängen. Kläder ligger utspridda runt om och överallt, orkar inte göra något åt det.
Känns så meningslöst när jag ändå vet att jag snart igen kommer att stå och vika ihop allt och packa ner det återigen. 
Sängen är slarvigt bäddad, samma sak där, ska ändå bara sova i den, det är ingen prydnad. 
Det har börjat samlas damm på hyllan som finns över sängen, den är fylld med grejer och dammet skulle ändå bara åka ner på sängen om man försökte damma av det. 
Och mitt i allt det där så ligger jag, utsräckt på rygg, andetagen är långsamma, lugna. 
Huvudet känns tungt, tyngre än vanligt och en värk får mig att bli allt mer medveten om att jag inte drömmer. 
Det ligger papper vid min höft, precis till höger. Det är skolpapper, historia och samhälle om jag kommer ihåg rätt. 
Det börjar skymma ute och klockan är halv tio, sommarsolen hänger sig villigt kvar allt längre på himlen. Jag kan inte låta bli att le åt tanken att det inte är långt kvar nu, tills man är fri. sommarlovet är snart här.
 
Och jag tänker på dom, dom vars namn är hemliga för er. Frågar mig själv om vad de gör nu, som om jag ens skulle vara i närheten av att gissa rätt. 
Jag ser dom i tankarna och känslorna är blandade, vill glömma, vill veta mer, vill se fast ändå blunda, det gör ont men nyfikenhet är starkare. 
Jag vet att dom, vars namn är hemliga, inte tänker på mig. För varför skulle dom? 

Kapitel 34

Kategori: Allmänt

Jag vänder blad nu, ett nytt kapitel ska på börjas och nya bilder ska ritas.
Texten som skrivs ska vara fint uppställda och på rader som inte lutar. Jag ska inte titta tillbaka i mina tidigare kapitel, där är bokstäverna krokiga, snea, bläcket är utskvätt på flera av sidorna och bilderna är alldeles för mörkt ritade. Sidorna är trasiga Och brända i kanterna, mot slutet kan man se att bokstäver har skrivits för att gång på gång bli utsuddade igen. 
Vissa av sidorna som tidigare skrivits är tyngre än de andra, svårare beslut har tagits och texten där bränner in djupare i de tunna pappers sidorna, på vissa ställen har det till och med gått hål. 
På några få ställen i boken så syns knappt texten, det är en skamsen tid, en text som egentligen inte vill skrivas men som tillhör det förfluta. Så trotts sitt vaga framträdande så finns den där ändå, lika mycket den tid som varit som allt det andra. 
Sen finns där också, bland allt det svart vita, en rad med färgglada bilder, fulla av liv, färg, form och alla håller de på ett minne som är ritat med osuddbar färg.
 
Så här sitter jag nu, med pennan i högra handen och en bunt färgglada penslar på min vänstra sida och ett helt vitt, rakt och orört papper framför mig. 
Jag ska måla en bild, vet inte vad det kommer att föreställa när jag är klar, men mycket färg ska den innehålla. 
Och mycket känslor och minnen kommer att speglas i bilden, men allt ska vevas ihop till något positivt. 

Lögnare och parasiter

Kategori: Allmänt

Man tror sig veta hur folk är, hur de reagerar, agerar och socialiserar. Men man vet inte ett skit. 
 
Jag brukade säga att de har förändrats sen jag först träffade dom, men jag inser nu att jag bara har lärt känna dom bättre. Sett mer än den fasad som de bär. 
Vänskap har hamnat på en helt ny nivå, dom du får social fördelar med är dina bröder, inte dom som skulle gå igenom eld för dig.
 
 
Det är helt jävla skruvat och allt är fel. 
 
Det har lagt sig ett kolsvart mörker över oss och vi vandrar tyst genom staden, bara andetag hörs och de dova stegen.
Jag vet helt ärligt inte vilka jag kan lita på längre,  jag vet inte vilka som spottar lögner och jag vet inte längre vem som skulle ta min hand och hålla mig sällskap i detta mörker.
 
Alla känslor pumpas runt likt ett förlamande gift i kroppen på mig. Blodröd ilska får hjärtat att slå snabbt, en krampaktig besvikelse och sorg får tårarna att rinna, en växande förvirring får lungorna att pumpa och andetagen blir allt fler, en tung börda får hållningen att sjunka ihop. Modet och strävan kvävs av en storm av negativa tankar och det får stegen att sakta in. Alla dessa känslor, blandade, forsar runt i mina vener, pumpas snabbar och snabbar och tillslut så gör giftet sitt, man känner ingenting. 
 
Jag vet inte om jag blir utnyttjad eller omtyckt. Jag vet inte om jag gjort rätt i de beslut jag gjort.
Jag vet inte om det jag känner är rätt eller fel.
Jag vet inte om jag kommer hitta tillbaka.
Jag vet inte om jag ens vill hitta tillbaka.
 
Jag kan inte heller avgöra om klarheten håller på att försvinna eller om det är jag som håller på att bli blind.
 

Inse, andas och agera

Kategori: Allmänt

Det här är allt jag är och någonsin kommer att kunna vara. 
Visst jag kan jobba mig upp i någon typ av karriär, jag kan snacka till mig ett starkt social liv. Jag skulle kunna försvinna så att inget längre spelade någon roll, jag skulle kunna börja förstöra allt det jag hittills byggt upp.
Men i grund och botten så kommer det här vara allt jag är, varken mer eller mindre. 
Jag kommer att förändras, jag kommer få nya åsikter, nya prioriteringar, nya val och ett nytt sätt. Men i allt det där så är det ju fortfarande den person som jag kallar "mig själv" invävd. 
 
Jag Ser mig själv snuttra in mig allt mer och mer i de trådar som ligger likt ormar på golvet, de trycker allt hårdare mot huden ju mer jag snurrar och trasslar. 
Så jag måste stanna, andas, se och känna innan jag kan agera igen. Sluta tänka så mycket på det som komme att hända, för jag kommer ändå ingenstans med ihop knutna knän och händer som är orörliga. 
 
 

Våren

Kategori: Allmänt

Det är fint väder, solen skiner och himlen är blå, jag går runt i klänning och ler som en jävla idiot bara för att jag är så lyckligt över att det äntligen händer något, nämligen våren.
Det ända som saknas nu är en liten flört eller liknande, men vet inte vart man kan hitta en sådan? Nej men ska vara förnuftig och lyda rådet alla ger om att man inte ska leta! 
Men jag vet inte om jag har tappat förmågan att bli kär.. eller jag har inte kännt det där pirret med någon på länge och det känns väldigt dött. De killkompisar jag har nu är helt underbara, roliga, sköna, trevliga, gulliga men jag är ju inte kär i någon av dom, och jag känner ett litet desperat behov av att träffa lite nytt folk och komma ifrån de gamla konversationerna man har med alla.
Jag vet att Tanzila känner som jag också, därför ska hon och jag ut och leta efter lite nytt folk att spendera vår sociala tide med!
Och nu har vi ju valborg som rullar in, redan nu på tisadag! Jag hör folk säga (jag med..) hur kul det kommer bli och att det kommer bli sjukt, men ingen vet precis vad de ska göra, så det lutar mot att alla kommer köra på något typ av "strövhäng" och se vad de hittar, känns som en stabil plan...
Tror jag ska gå ner till vattnet någongång snart också, det var ett tag sen som jag och havet umgicks. Ska ta upp den gamla kontakten igen!
p u s s    p å      e r ! ! !

Sommar <3

Kategori: Allmänt

Kl är 13.43 och solen skiner starkt på den blåa himlen, som länge varit täckt av mörka tunga moln, men inte den här dagen. 
Hon, en ung tjej med långt blont hår och blåa ögon, sitter på den gamla och utslitna bänken med en röd klänning som knappt räcker henne ner till knäna. Hon lutar sitt huvud upp mot solen i väntan på att tåget ska komma och gnisslande bromsa in för att sedan ta henne ifrån där hon sitter nu. 
Hennes hand gör ett lätt ryck när mobilen som hon håller i ger ifrån sig en lätt vibration, nyfiken på vem det är så vänder hon ner huvudet, bort från solen, och tittar ner på den mörka skärmen. 
Hennes läppar formar ett leende, det är ett fåningt leende som sprider sig upp till hennes ögon som just nu inte kan se annat än lycka och glädje. Hon är kär.
kl 13.57 så bildas en ström av människor på den smala perrongen, ingen knuffas eller trängs, alla väntar tålmodigt på att denna ström ska ta sig framåt och för att sedan leda ut från stationen. Hon i rött märker inte tåget utan är helt inne i det som skrivits i smset, tre små ord var det bara. 
Nu reagerar hon, den röda lampan i tåget blinkar och dörrarna stängs sakta, hon har tur som hinner med. Man kan inte se vad hon skriver i det ny öppna meddelandet, men hon skriver med säkerhet och väljer nogen orda, för det är inte till vem som helst hon ska säga det här till. 
Tåget passerar över kristinebergsbron precis när klockan slår 14.10 och man kan se hur de stora båtarna guppar fram i det vatten som ligger stilla och glittrar i solne. De grönan träden sträcker sig högt mott himlen, med blad som är gröna och täta. 
Hon tittar ner på stigen som leder från tunnebanan och ringlandes tar sig till de klippor som hon många gånger har suttit på förut, måsarna flyger runt de par som sitter och grillar och solar i det fina vädret, de skrattar ikapp med varnadra och bryter vattnets stilla ro när de dyker ner med ett plask. 
Tåget bromsar in vid stationen som är hennes hållplats, ivrigt så lägger hon ena handen mot tågets dörr som om att det skulle göra att de öppnas fortare, när de väll öppnas gör hon ett litet hopp ut. 
Han väntar nedanför trappen.
Han, som med brunt hår och en lång figur, står och väntar på henne i rött. Han är den i blå skjorta som står närmast trappens nedersta steg och kollar efter henne med en blick som söker ivrigt och synen av henne får han att inte vilja titta någon annanstans. 
Hans armar drar henne nära och ger ett löfte om att de aldrig kommer att släppa taget. 
 
Klockan är 17.23 och tiden spelar ingen roll för de två som sitter på ängen i solens sista strålar. 
 
 

Men blä.

Kategori: Allmänt

Hur kommer det sig att man som människa har så mycket upp och ner gångar i sitt humör? Varför känns det som att det olyckliga och ångestladdade sitter i längre än den där lyckliga och fria känslan.
På någotsätt så är det väll så att man själv skapar de problem och dilemman som finns runt omkring en, och ibland så bara växer problemen och blir allt större och större, utan att man själv ens vet vad det är som är själva problemet!
Det känns som om jag sitter fast. 
En ständig rutin som inte verkar gå att bryta sig loss ifrån har blivit min vardag.

Det har gått hela 4 dagar efter att denna tagit sitt slut, jag är nedstämmnd av en anledning som jag inte själv hittat än. Jag har hållt mig mer och mer i bakgrunden dessa dagar och de märker att det är något, men när de frågar hur det är så vet jag inte vad jag ska svara. Jag har ju inget och säga, för det finns ju inget fel. Eller?

Jag vill vara den där personen som alltid är glad, ser det positiva när allt går fel, jag vill kunna skratta åt allt och se möjligheter som inte ens kanske är möjliga. Jag vill våga det jag aldrig vågat och kunna älska de jag borde hata.
 
Jag vet att det finns människor som älskar mig och jag hoppas att de förstår hur mycket jag älskar dom tillbaka. Men jag tror att jag kommer att känna mig bättre snart, för jag ligger nog verkligen på botten just nu, liggandes på rygg med armarna rakt ut och benen utsträckt, trött. 
Och det man kan trösta sig med när man ligger där är att det inte finns någon annan väg därifrån än upp! 

Lite sommar/vår på det här så tror jag att allt blir lättare och även dystra jag kanske kan bli lite mindre dyster!