Du borde inte ha fångats i kedjor, dom borde inte hållt dig kvar på marken.
Du borde få vara ute i det fria, du borde få se fåglar flyga, höra bäckens ljud där den forsar i den skog som länge stått stark och hållit dig trygg.
Du borde få se tårar fällas ner för rosa-röda kinder, du borde få höra glädjen som kommer från de skratt som smittar av sig så lätt, och du borde också få se och känna ilskan som finns i även de tryggaste vrår.
Du borde få känna ruset av lycka likt raketer i hela kroppen och även du borde få känna pirret i magen som kommer när du ser den där speciella personen.
Du borde få uppleva sena sommarkvällar, höra sista tåget lämna stationen och höra musiken från baren som precis har öppnat. Se vattnets tysta dans i månljuset och känna den berusade känslan från ölen du håller.
Du borde få chansen att bli gammal, du borde få se dina barn växa upp, ge dom beröm för de där bra betygen som dom är så stolta över.
Du borde få uppleva sommaren igen, i alla fall engång till.
Orättvisan om att du aldrig kommer få något av det skär in i hjärtat, smärtan tär och skamen över att man inte uppskattar det man har mer växer likt ogräs och håller ett stenhårt grepp om halsen.
Den kvällen, som blev mitt sista hejdå. Alla rosor på kistan, runt golvet, och en i ett hårt grepp i min hand. Den rosen kom att bli det sista jag gav dig, det blev mitt sätt att säga hejdå.
För en kväll så lät jag mig själv känna, och jag grät. Jag grät tills jag inte kunde andas, det slog mig just då, att det var skönt att låta varje tår falla skamlöst ner för mina kinderna.
Jag lät mig inte känna efter det här, återhämtade mig aldrig riktigt.
Men idag, 6 månader senare. För första gången på så länge så lät jag känna, på riktigt KÄNNA vad det är för känslor som låg ihop pressade längst in i mig. Och återigen som lät jag tårar rulla ner sakta för mian kinder för att sedan spricka mot marken. Även glädje spred sig sakta i kroppen likt solstrålar ända ut i fingertopparna. Sen ilskan, ilskan trängde sig också upp, och så gjorde skricken och slagen.
R.I.P till en underbar människa, som har gjort ett sånt avtryck i mitt liv och även efter sin död hjälpt mig genom livet. Du dog förtidigt, Han tog dig i sina armar och lyfte dig upp från lidande, smärta och sjukdomar.
Trotts att du inte kropplsigt finns kvar hos oss så är du ändå fortfarande så sjukt älskad. Du skapade liv och du skapade också en enrom glädje.
Saknar dig nu, och kommer sakna dig tills jag själv dör.
<3