livetgenommig.blogg.se

Om ett träd faller i skogen,  men ingen varken ser eller hör det. Har det då hänt?

Man vet när det är dags att lägga av, hela kroppen skriker ut det.

Jag skulle vilja lägga mitt hjärta på fönster karmen och låta solen tina upp det och ge det den värme det förtjänar, lägga hjärnan på kudden så att den får återhämta sig och få en lång vila. Minnerna som ni alla skapat tillsammans med mig under livet skulle jag förvara i drömfångaren som hänger tidlöst på garderoben så att alla dåliga minnen tillslut sinas ut och försvinner. 
Men det går inte, inte heller är det så man får göra. Den perfekta människan begär att man ska prestera hela dagarna, vara i skolan, få betygen som leder till ett bra jobb, tjäna sedan pengarna som ger dig plylarna som kan fylla upp den där tomma känslan. 
Man får helt enkelt inte gå ur sitt liv, sina rutiner, då skulle man bli kallad "svikare", "svag", "otillräcklig" och "oduglig". Om det är det folk vill kalla mig så får dom göra det, men ropen i ryggen gör ont tro inget annat. 
Men ropen från det förflutna sticker ännu mer i mitt frysta hjärta så jag vet inte vad jag ska göra. 
Man vet när det är dags att lägga av, hela kroppen skriker ut det, men hjärnan är för trött för att göra något åt det och hjärtat är så nerfryset att det snart spricker till tusen skärvor. 

Nu lägger jag mig ner, sätter fingret på avtryckaren.

Andas in, känner kylan mot kroppen. 

Fäller en tår, riktar pistolen och avfyrar. 

Det känns tomt på något sätt, det måste jag erkänna. Med tanke på att det är betydligt fler som jag brukar hänga med än Tanzila, Amanda, Jonathan och Andrea så känns det just tomt. Inte det att jag inte gillar dom, absolut inte! Men vart tog alla andra vänner vägen när jag bröt benet? 
Jag hade någon besöker tidigt, men nu sådär efter snart 6 veckor så verkar folk ha tröttnat på att prata med en invalid jävel som ändå inte kan bidra med cigg, sprit, fester eller något annat skit som verkar vara det som betyder något hos en människa. 
Jag har blivit ensam under dessa veckor, det har jag. Jag förstår att inte alla hela tiden har tid att komma över, jag menar innan var det ju plugg och så och jag är en förstående människa, det är jag verkligen. 
Majoriteten av alla jag känner sitter med mobilen upptryckta i ansiktet under lektioner, när det åker tunnelbana, när det är med vänner, när de egentligen ska plugga, ja till och med när de sitter framför tv:n. Så jag undrar då, är det så svårt att använda den egentliga tomma telefon tiden till att skicka ett "hur mår du sms?" eller ett "ville bara kolla läget" sms? 
Tydligen så är det svårt, tydligen så finns det inte tid att tänka på människor som omöjligen kan infina sig i de social kretsarna där de alla andra befinner sig. Men det är ju då det är som viktigast att tänka på dom som blivit bortglömda. På dom som saknar det gammla, hatar nuet, och längtar efter framtiden. 

Jag vill att dom ska tänka på mig. Jag vill känna mig saknad och behövd.

Inte trasig och bortglömd.

De gula pillrerna ligger symetriskt i en perfekt linje. Tre av de sju små tabletterna har lämnat kartan, och det återstår fyra stycken. Fyra stycken små gula piller som ännu inte blivit förbrukade. 
Det går inte att beskriva känslan som skapas när blicken tomt vilar på kartans alla tomma fack och de fyra gula pillrerna som fortfarande åerstår. 
Om det ofattbara skulle hända, om det som absolut inte får hända skulle ske... Jag känner mig orörlig. Blicken ser men tar inte in, hjärnan tänker men inte på något annat än det här, och hjärtat slår men för varje slag så kanske det slår för någon annan. någon oönskad.
Dom säger att det är lätt, att det inte kommer att kännas. Men jag känner redan nu, bara av att tänka på återgärderna får mig att vilja spy för att dom känns så tvära och fel.
Jag gråter. Inte för att jag tycker synd om mig själv, och inte heller gråter jag för hans skulle. Nej jag gråter för den som kommer får lida mest, och den som kommer att få offra mest, utan att ens få en chans i frågan.
Jag frågar om han kommer att sluta älska mig, det kommer han inte säger han. 
Däremot kommer jag tappa kärlek till mig själv. 
 

Jag ska vara helt ärlig, jag är rädd. 
Jag är så jävla rädd för det som händer i mitt huvud, paniken smyger sig tätt in på när jag tänker på att mina egna tankar är det ända jag inte kan springa ifrån, och just nu skämmer dom mig. 
Jag trycker mig längst med golvet när jag går genom korridorerna i skolan, för där finns han som är monstret i mina drömmar. Jag känner mig underlägsen och med svansen mellan benen så försöker jag undvika att stöta på honom. Inte för att han skulle göra något, nej, men för att han väcker minnena som ligger rotade djupt i mitt huvud. 

Jag är rädd för min kropp, jag hatar den. Jag hatar hur den vulgärt framställer sig själv och ytterligare panik infinner sig över att det inte finns något direkt nu att göra åt det.
Förutom om jag inte gör mig sjuk igen, jag har funderat på det mycket, jag vill göra det.. drivkraften och viljan har blivit så brutal men förståndet säger stopp, men det finns snart inget av det kvar. Vad kommer att hända då? kommer jag gå tillbaka till mitt sjukliga jag? Ingen kommer märka, de gjorde de inte sist, så varför ens fundera på det. När jag höll på sådär så minskades mina ideal och mina tankar gick till annat... ser bara positivt på det hela just nu.

Jag håller på att bli galen av allt detta tänkande, av alla räddsla och panik som ständigt irrar sig runt i varenda del av kroppen. 

Jag skulle vilja lägga mig ner på marken,  kolla upp på himmlen som saktar förvandlas till ett svart mörker med stjärnor på. Få tyst på mitt huvud, få tyst på allt det där som ständigt ska ligga och påminna mig om hur jag ska känna.

Jag önskar att man kunde få välja sitt förflutna att man fick ta bort de delar som får en att ligga vaken på nätterna, de delar som får en att spy av räddsla för att det ska upprepas, de delar som drar ens sinne in i det mörkaste mörker av en persons psyke. 
Men det går inte. Jag får inte bestämma över mina egna minnen, ingen får det.
 
Ännu en natt sömnlös, ännu ett besök till toaletten för att huka mig tårandes framför toalett stolen, ännu mer mörker som skymmer sikten för mina ögon. 

Allt detta för en annans mans njutning. 

Det snöar ute. Äntligen tänker många. Jag njuter av utsikten jag har av de gator och tak som nu ligger snötäckta, men jag ser inte fram emot att pulsa mig fram med nervoiteten om att trilla och bryta mitt ben ännu mer. 
Jag sitter i köket, orkade inte allt prat från tv:n, det är meningslöst. Jag smuttar på julmusten i mitt glas och väntar. 
Han är sen, jag borde egentligen inte anmärka på det då det verkar som om han aldrig kan hålla tider. Men han är med Olof och finner kanske tiden med honom mer värd än den har får med mig. Vad vet jag, och om det nu skulle vara så, så kan jag ju ändå inte göra något åt det. 
Men jag är arg..Och frustrerad. Gillar inte att vara det.
Mamma har börjat undra allt mer och mer varför jag skriker på henne, och jag förstår att hon frågar, hon har ju inte gjort något. 
Utöver tv:ns mummlande prat så är huset tyst, snön som faller lämnar inte något ljud ifrån sig och vinden blåser inte längre, mitt huvud blir tyngre. 
Julpyntet som vi flitigt jobbat med att få upp innan idag sprider en viss värme runt om i huset, ändå fryser jag. Jag tror att även om jag haft möjligheten och rörelseförmågan att ta mig ut och träffa folk ikväll så skulle jag nog låtit bli, vilket är udda för att vara mig. Men jag finner inte lusten eller glädjen i det, har slutat se det roliga, det skulle ändå bara sluta med att jag stod och bråkade med någon. 
Jag förstår inte mig själv.. Hur kan jag växla från att vara i en god sinnesstämning till att, helt utan förvarning, bara smälla av och börja käffta med närmaste personen om minsta problem. 
Jag är inte dum i huvudet, jag märker ju att jag står och skriker för små saker, men kan inte förklara varför när folk frågar. För jag ställer mig själv den frågan, men hittar aldrig något svar. 

Fyfan.. vad är det som händer egentligen? Det är snart jul och man ska vara lycklig och snäll mot alla, man ska ha lust att skratta och finna tid till att finnas till. Men jag gräver bara ner mig och blir allt argare, och perioderna för utspelen blir allt tätare in på varandra, jag puttar bort folk.
Tro inte att det är för att jag vill vara ensam, nej det vill jag verkligen inte, jag vill bara inte vara en skada för dom. 

November har lämnat kalendern och december klär gatorna även detta år. Men ingen snö än, gator och träd är kala och fryser i de kalla frostvindarna som varje kväll sveper in och tystar allt. 
Klockan ser ut att inte röra sig och det ända jag vill är att den ska bli 17.40, så att jag kan få åka hem, vill lämna det dystra skolbänkarna och den äckliga miljön som faktiskt finns här. 
Jag har börjat funderat, och börjar nästan tro att det var en dum ide, för det jag hittar i mitt huvud är sorligt. En rad historier om smärta, sorg, ilska, frustration och förvirring torna upp sig i huvudet, lamslår kroppen till marken och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. 
Och jag vet inte hur jag mår längre, kan inte påstå jag jag mår bra, men kan ju egentligen inte heller klaga, eller jag snarare får inte klaga. 

Kära december tar med sig ännu mer mörker än november och får hela mig att bara vilja krypa ihop, stänga in mig och bara sova. Ingen ska få störa, vill inte prata, jag behöver ingen hjälp längre.
Kan inte alla bara släppa taget om mig och låta mig drunkna. 

Liggandes på sängen, ändast iklädd en bh och ett par flanellshorts som vilar lätt på höften, 
och det blöda håret är uppsnurrat i en handduk.
Åter igen, mer ofta nu förtiden, så har ångesten, frustrationen, ilskan och paranoin smygit sig in i kroppen och greppat tag i både hjärtat och hjärnan.
Luften är svår att andas och tårarna ligger och väntar på att bara få rinna ner längst med de rödflammiga kinderna. 
Varför?
Vet inte. Det kommer alltid plötsligt också, ingen chans till att reagera eller att fånga förnuftet, som ett slag i magen bara. Plötsligt och smärtsamt. 
Framtiden har så mycket att erbjuda, dåtiden har så mycket att dölja, men nutiden är bara en ända stor förvirring. 
Skratten känns så långt borta och smärtan känns som något som aldrig kommer att släppa, ångesten tar över känslorna och för varje sak som sker så växer den. 
Texten på datorn vill inte gå in i huvudet, läser det om och om igen men det fäster inte. Det går inte.
Livet har stannat men klockan går. 

Jag frågar om hon är lycklig. Svaret jag får sticker i mig, hon säger att hon aldrig kommer att bli lycklig, men att det är okej. För hon har vant sig. 

Jag trodde lyckan fans i alla sorger, i alla fall så såg jag det så. Eller kanske mer hoppades på det, men så kanske det inte är? 

Jag ser på henne och med varje ord jag säger så försöker jag få henne och le, och jag brukar lyckas. Ofta också. 

Så jag ställde mig själv frågan, vad är egentligen lycka? Det är en sån där fråga som sökandet efter svar är helt meningslös egentligen. 

Men jag vill tro att man skapar sin egen lycka, att man samlar den kärlek och positivitet som ens värld ger till en och vågar se sig själv som älskad. 

Men jag förstår henne så väl, jag kan se det ur hennes ögon. Jag kan förstå varför hon utrycker sig så, jag förstår mer än hon själv tror. 

Men oavsätt vem hon väljer att vara, hur hon väljer att se livet och vilka beslut hon tar, så kommer jag att stå där. 

Jag kommer hålla hennes hand fastän hon kanske vill att jag släpper. Om hon faller så kommer jag bära hennes kropp genom mörkret och tillbaka till ljuset igen. För jag har varit där, och då höll hon i min hand, så hårt hon kunde för hon visste att orden inte speglade känslorna. 

Så jag vill finnas där för henne även fast jag kanske inte gör henne lycklig, men jag vet att jag håller henne ovanför vattenytan. Håller hennes andning stabil. 

Långa korridorer, stora hissar där sängar färdas, tysta golv och sterila väggar. Åker man ner, till våning 2, så hittar man salar med stora lampor, en  liten smal säng, verktyg som skalpeller och massa läkare. 
Usch för sjukhus. Aldrig varit min grej trotts all tid jag spenderat där, usch, massa usch.
Finns dock en grej som man finner där mer tydligt än ute i ens verklighet, tid till att tänka. Under alla långa timmar som man bara ligger där i en säng, som du har till låns, så finner man nöje och ro i sina tankar som man annars låter pasera. 
1# - Jag har kärlek i mitt liv, det vet jag, och det finns en person där ute som är kär i mig. Jag vet det för han sa det till mig, och om jag är kär tillbaka det vet jag inte. Men han är guldvärd och jag tänker inte släppa han i första taget. 
2# - Mina vänner betyder mer för mig än vad jag själv inser tror jag, och nu kommer det fram extra tydligt vilka som är mina riktiga vänner och vilka som egentligen inte bryr sig alls.. 
3# - Jag ser lyckan genom sorgen och tror på något bra, och jag är vacker, det spelar ingen roll vad andra tycker för jag vet att jag har en skönhet som är min.

Vilka berg som jag än måste ta mig över så kommer jag göra allt som finns för att i alla fall försöka, jag vet att man inte alltid kan lyckas med allt, men ett bra jävla försök är för mig en personligvinst. 
Det finns så mycket som jag kan kämpa för, både stort och smått, levande och dött, och jag tänker inte ge upp än och inte heller på ett bra tag. 
Så ni får dras med mig ett tag till. 

Det duggar ute, de små dropparna samlas på fönstrerna och bildar små perfekta runda droppar.
Det har gått en vecka snart,  7 dagar utan henne.
Brukar i alla fall få se henne nästan varje dag i skolan, saknar skrattet som bubblar i hela kroppen. Saknar skvallret som bara hon och jag förstår.
Vanligtvis hade jag kommit springandes till henne, på något sätt få prata med henne. Men nu kan jag inte det. Jag är fast i huset som är mitt och känner mig otroligt oduglig. Jag kan knappt laga mat till mig själv...
Thomas Stenströn, Håkan Hellström och Veronica håller mig sällskap genom högtalarna och dom är nära vänner med henne också, så dom får mig att tänka på henne.

Men jag vet att jag kommer få träffa henne snart, även fast vi inte sagt det själva, men sånna är hon och jag, vi hittar varandra genom allt.  

Du borde inte ha fångats i kedjor, dom borde inte hållt dig kvar på marken. 

Du borde få vara ute i det fria, du borde få se fåglar flyga, höra bäckens ljud där den forsar i den skog som länge stått stark och hållit dig trygg. 

Du borde få se tårar fällas ner för rosa-röda kinder, du borde få höra glädjen som kommer från de skratt som smittar av sig så lätt, och du borde också få se och känna ilskan som finns i även de tryggaste vrår. 

Du borde få känna ruset av lycka likt raketer i hela kroppen och även du borde få känna pirret i magen som kommer när du ser den där speciella personen. 

Du borde få uppleva sena sommarkvällar, höra sista tåget lämna stationen och höra musiken från baren som precis har öppnat. Se vattnets tysta dans i månljuset och känna den berusade känslan från ölen du håller. 
Du borde få chansen att bli gammal, du borde få se dina barn växa upp, ge dom beröm för de där bra betygen som dom är så stolta över. 
Du borde få uppleva sommaren igen, i alla fall engång till.

Orättvisan om att du aldrig kommer få något av det skär in i hjärtat, smärtan tär och skamen över att man inte uppskattar det man har mer växer likt ogräs och håller ett stenhårt grepp om halsen. 
Den kvällen, som blev mitt sista hejdå. Alla rosor på kistan, runt golvet, och en i ett hårt grepp i min hand. Den rosen kom att bli det sista jag gav dig, det blev mitt sätt att säga hejdå. 
För en kväll så lät jag mig själv känna, och jag grät. Jag grät tills jag inte kunde andas, det slog mig just då, att det var skönt att låta varje tår falla skamlöst ner för mina kinderna. 
Jag lät mig inte känna efter det här, återhämtade mig aldrig riktigt. 
Men idag, 6 månader senare. För första gången på så länge så lät jag känna, på riktigt KÄNNA vad det är för känslor som låg ihop pressade längst in i mig. Och återigen som lät jag tårar rulla ner sakta för mian kinder för att sedan spricka mot marken. Även glädje spred sig sakta i kroppen likt solstrålar ända ut i fingertopparna. Sen ilskan, ilskan trängde sig också upp, och så gjorde skricken och slagen. 

R.I.P till en underbar människa, som har gjort ett sånt avtryck i mitt liv och även efter sin död hjälpt mig genom livet. Du dog förtidigt, Han tog dig i sina armar och lyfte dig upp från lidande, smärta och sjukdomar. 
Trotts att du inte kropplsigt finns kvar hos oss så är du ändå fortfarande så sjukt älskad. Du skapade liv och du skapade också en enrom glädje.
Saknar dig nu, och kommer sakna dig tills jag själv dör. 
<3

Det är först när huvudet slår i marken, hårt, som man inser verkligheten. Det är först då man låter sig själv känna, det är då alla såren öppnas och allt som länge legat förtryckt forsar ut genom hela kroppen. 
En ilsken hunger tuggar fradgda och en smärtsam lidelse får kroppen att pulsera i kramper, en ilande stöt av rädsla skjuter genom kroppen. 
Ett ensamt och kvavt mörker sluter sig runt kroppen och alla utvägar är stängda, att skrika hjälper inte, mörkret slukar även det. 
Man håller sig kvar vid det ända som man vet kan kopplas till verkligheten, smärtan. Trotts att den bränner likt glöd i varenda del av kroppen så håller man krampaktigt kvar för att inte förlora sig helt. 
Sönder bränd, krampande och andlös.

Sitter i skolbänken, lyssnar inte på vad dom andra pratar om. Nej istället har jag kopplat i hörlurarna och lyssnar på musik. Låter musiken flöda, trycka bort tankarna och de onödiga idealen som finns här. 
Blicken är tom, huvudet är vridet mot fönstret och ögonen riktade utåt men tankarna dom är någon helt annan stans, dom har flugit ut från skolna bort från gården och ut ur staden. 
Jag ser honom titta, ser honom hånle bakom den mask som han satt för ansiktet. Jag skyller inte honom för allt, men mycket av min hud har han bränt. 
Klockan går långsamt, den skulle likabra kunna stå still, för mig spelar det ingen större roll längre. 
Men idag klockan 16.45, prick, ska jag träffa vincent. Psykologen Vincent. Jag hoppas till allt att han kan hjälpa mig, att han kan skingra dimman som tättnar allt mer framför ögonen på mig. Att han kan hjälpa min kropp att läka de brännmärken som tiden och människor har bränt in i huden på mig, det blöder nästan. 
Så jag lägger just nu allt mitt hopp hos en kille som heter Vincent som jag aldrig tidigare träffat. Nervös och tveksam på sammagång, men kan en främling göra mer än någon man skulle ta en kula för?

Det återstår att se. 

Känslan som tidigare slog emot mig och gjorde mig odödlig, som tog mig upp på fötterna igen. Samhörigheten som gjorde mig varm och kall på samma gång, risken att kunna förlora något gjorde mig starkare. 
Värmen från någon annan som kramar en och vägrar släppa taget fick mig att tro på något annat än verkligheten. 

Konsten att kunna skratta mitt i sorgen och att kunna dansa fast än festen för länge sen tagit slut. 
Att kunna hämta kraft från någon annan som stod där, alltid redo att ta emot de sorger man ville dela och som kunde ta slagen man ville slå hatet med. 
Se någon i ögonen och veta att där är man hemma, oavsätt om snön ligger som ett täcke över staden eller om solen bränner nackna ryggar. 
Där skratten är äkta och skapar en vibration i de kroppar som ligger slingrade runt varandra under ett tunt täcke av bomull. 
Från ett fönster där gardinen hänger halvt ner dragen se solen stå mitt uppe på den blåa himmlen som sträcker sig härifrån och tillbaka igen, och veta att man aldrig behöver lämna denna stund. Allt man behöver ligger med armarna omkring en och andas tungt. 
Orden från hans läppar får henne att känna sig speciell, får hennes skönhet att växa i hennes egna ögon. 
Händer som är sammanflätade och som inte släpper taget för något. 
Sorg kan tränga sig in djupt, så djupt att den vidrör själen, men där kommer den inte trivas. Nej för värmen från kärleken värmer upp den kylan som sorgen tar med sig. 

Tårar lämnar hennes kinder ikväll, hennes andetag är tunga av något som hon själv inte kan förklara. 
Han sitter och skissar med papper och penna, vet inte om hennes blöta kinder. Vet inte om hennes tvivlan. 
Hjärtat är bara en muskel, det vet hon, men hon förstår inte hur det kan värka så mycket i en muskel, hon vrider och vänder på sig, försöker få kontroll över andetagen igen. Men lyckas inte. 
Han lämnar lägenheten och tänder sin cigg, ren rutin, han ringer sina vänner och skrattar. Han lever i sitt egna lyckorus. 
Minnen av sorg, svek och hur hon blivit lämnad forsar genom hennes huvud. Hennes blick speglar panik, förvirring och frustration. Hon vill lämna honom, fast hon tro sig älska honom, för hon kommer inte klara sorgen som kommer att tränga sig in djupt i henne om han gör det mot henne.
Han kollar sig i spegeln, funderar på hur han ska göra med sin tatuering. Kanske blir det korset med rosorna eller korset med de mörka linjerna, han ser på sig själv och möter sin egna blick. 
Hon blir allt mer och mer sjuk. 
Han lyckligt ovetandet. 
Hon ser hur de dagarna där hon skrattar och mår bra blir allt färre. Hon är rädd för sig själv och de tankar hon tänker, dom tankarna som hon aldrig vågat dela med någon, blir allt värre. Tårar som aldrig slutar falla dränker hennes ögon och gör henne blind för verkligheten. Hon försvinner bort. 
Han håller i mobilen, läser hennes namn om och om igen. Det är ett så vackert namn enligt honom. Men han skriver inget till henne, nej för han tror att hon sover.
Men med sömnalösa ögon så läser hon hans namn om och om igen, tomt. Kroppen är tom på känslor och inget vågar hon skriva eller säga. För hon vill inte störa honom, hon tror han kommer falla från hennes sida då. 
Om han inte redan gjort det. 
Med 35 minuter ifrån varandra så ligger dom i enskilda delar av Stockholm, i olika hem, i olika sängar. 
Den ena sover gott. 
Den andra ligger klar vaken. 

Du ser inte på mig, och jag vänder blicken ifrån dig. Du har har aldrig frågat men jag vet att du undrar, du vill yttra en fråga som svaret på gör ont att säga. 
Tankarna om dig blir allt mörkare och värre. Du var snäll, du var glad, du var en av dom som i mitt mörkaste mörker kunde få mig att le, men inte längre. De glada minnena jag har av dig suddas ut, dom blir svagarare och snart ser jag dom inte längre, och inte heller kommer nya glada minnen. 
Och hon då, ja hon verkar ju lycklig och jag är glad för hennes skull, jag försöker i alla fall. Men det är svårt att glädjas åt någon som inte längre träffar en, och snart slutar jag fråga för jag vet redan vad hon kommer svara. 
Du tar henne ifrån mig, så fråga inte varför jag i tystaden skriker på dig. Något som länge bara har varit mitt tar du ifrån mig som om det vore sjävklart, och inte heller vill du dela med dig. 
Jag skulle få 10 minuter med henne, men även dom tog. Du tog den lilla tid som jag hade med, vad jag fortfarande hoppas, är en av mina bästa vänner och skällde på henne för att hon var med mig. 
Men hon skrattade, tyckte det var lite roligt för hon vet hur du fungerar. Jag skrattade också, men ville bara gråta åt min insikt att jag förlorarar dig. 
Jag vill tro att jag alltid kommer vara där för henne, men utan kärlek tillbaka så är det svårt fortfarande vara så säker. 
Jag kastar ord på honom, säger saker till honom och är dryg, men det är därför. Det mörknar och jag har svårt attse på medans han äter upp det band som binder henne och mig, med röda ögon och ingen skam, så känns det, så börjar min bild av honom att se ut. 
Jag är ledsen, men det är så svårt att att få det att funka. 
Det ironiska i det hela är att jag tror inte dom vet, varken hon eller han.
Hur berättar man något sånt liksom.

Nu faller löven i alla olika färger, skapar ett färgstark kaos på gator och torg. Solen den har inte tappat sitt hopp än och värmer kalla kroppar som mascherar gatorna. Men så fort hon är borta så kommer frosten, kall och brutal, men bildar ändå så vackert mönster på biltak och fönster. 
Jag  längtar tills snön börjar falla, inte den där snön som bara ligger tunt och är slaskig, nej. Jag läntar till den där snön som är sådär tjock och mjuk och som gnistrat när solen är framme, det är den jag längtar till.

Trotts att det är nu de mörka tiderna börja falla och solens närvaro blir allt kortare, så är det nu som jag är som lyckligast. 
Jag kommer inte ihåg senast jag mådde såhär bra och som problemen var såhär lätta att lösa. Lätt att andas, lätt att tänka och det är lätt att le. Jag har så fina vänner och jag finner all min kraft hos dom. Jag tror jag vet varför jag är såhär, varför det känns som om jag kan flyga om jag så vill. Kärlek. 
Absolut att all den kärlek som jag får från er, mina vänner och familj, får mig att må bra, men det är någon mer som finns där nu. Någon som tagit sig in hos mig och som rotat sig och som fått mig att aldrig vilja släppa taget. 
Någon som får mig allt blir stolt när jag pressenterar honom, någon som får hela kroppen att pirra till av längtan och förtjusning. 
Men trotts allt det så finns det något litet i mig, något litet som drar åt andra hållet, argumenterar emot.
Det lilla tror inte på kärleken, tror inte på att jag ska få vara lyckligt och tror inte det han säger. 
Det lilla har hela tiden blivit aningen större för varje gång jag sårats, för varje gång jag blivit utnyttjad och lämnad och nu när det väl står någon vid dörren med rosor, så är tanken på att öppna aningen jobbigare. 
Men jag försker stänga den lilla delen ute, för jag mår så bra av att inte lyssna på henne, men och andra sidan har hon många gånger räddat mig också.

Jag såg flyttfåglar idag, de flög i ett "V" och var på väg mot varmare grader. Trotts att det alltid känns lite sorligt när dom ger sig av, så log jag, jag stod vid hörnet att stationen och log stort för mig själv, med förväntningar i bröstet och lyckan i hela kroppen. 

 

Det är så det ska vara. Jag vill någon gång i mitt liv behövas för någon, och inte endast för sex.

Vill känna mig trygg, ha en orubblig balans i livet som får allt att verkar enkelt, även det högsta av berg ska inte kännas jobbigt att bestiga. 

Jag ligger i sängen, fullt påklädd med ett duntäcke över min kropp, ändå så fryser jag. 

Jag mår bra, rent fysiskt i alla fall, men det ligger i psyket. Det är det som gör mig sjuk.

Något växer i mig som jag inte kan bota med medicin, som en tjock och långsamt rök så sprider det dig i kroppen. Gift som bränner min styrka och långsamt äter mig. 

Jag har lärt mig att inte skrika trotts smärtan, för det är igen idé, ingen kommer kunna hjälpa och inte heller lindras smärtan av skriken. 

Jag ser hur regnet agresivt faller över mörka tak och nackna trädtoppar. 
Det känns som om det aldrig kommer att sluta. Snart kommer hela Stockholm bada i sorgen och ljuset från miljontals lampor kommer att lysa upp havsbotten. Och där kommer jag att vara, mitt i det ekande vatten bruset och dess yta. Kommer inte ens försöka simma, tystnaden och lamporna som bildar en natt himmel är trollbindade. Jag behöver inte luften, för i vattnet är jag lättare än jag varit på länge. Det ända som hörs är mina tankar, mina ord och det som betyder något för mig. Jag känner hur min puls går genom kroppen, hur hjärtat i långsamma rytmiska slag håller mig vid liv. Det börjar skymma för ögonen, likt tjock dimma som bildas så förblindas jag av allt, jag känner hur min kropp blir kall, men trotts det så är jag lugn. Jag har aldrig känt mig så fri, som där i vattnet. 
smattret på fönstret är tryggt, sängen jag ligger i uppskattas mer. Allt är som vanligt. Fast inte riktigt allt ändå. Rummet känns dunklare än vanligt, och tårarna som rinner ner längst mina kinder skapar en sorglig bild. Något hopp finns inte längre kvar, precis som en sten sjunkandes i djupt vatten så är det bara borta. Tillit, det är något som ni där ute, människor från A till Ö, har sakta skrapat bort från mig. Idag så försvann det sista av den lilla tilliten som fanns kvar hos mig. Jag öppnade upp för någon och det var sista gången jag gjorde det.Den ända som är din att veta, det är dig själv.