Det är fint väder, solen skiner och himlen är blå, jag går runt i klänning och ler som en jävla idiot bara för att jag är så lyckligt över att det äntligen händer något, nämligen våren.
Det ända som saknas nu är en liten flört eller liknande, men vet inte vart man kan hitta en sådan? Nej men ska vara förnuftig och lyda rådet alla ger om att man inte ska leta! Men jag vet inte om jag har tappat förmågan att bli kär.. eller jag har inte kännt det där pirret med någon på länge och det känns väldigt dött. De killkompisar jag har nu är helt underbara, roliga, sköna, trevliga, gulliga men jag är ju inte kär i någon av dom, och jag känner ett litet desperat behov av att träffa lite nytt folk och komma ifrån de gamla konversationerna man har med alla.
Jag vet att Tanzila känner som jag också, därför ska hon och jag ut och leta efter lite nytt folk att spendera vår sociala tide med!
Och nu har vi ju valborg som rullar in, redan nu på tisadag! Jag hör folk säga (jag med..) hur kul det kommer bli och att det kommer bli sjukt, men ingen vet precis vad de ska göra, så det lutar mot att alla kommer köra på något typ av "strövhäng" och se vad de hittar, känns som en stabil plan...
Tror jag ska gå ner till vattnet någongång snart också, det var ett tag sen som jag och havet umgicks. Ska ta upp den gamla kontakten igen!
Kl är 13.43 och solen skiner starkt på den blåa himlen, som länge varit täckt av mörka tunga moln, men inte den här dagen.
Hon, en ung tjej med långt blont hår och blåa ögon, sitter på den gamla och utslitna bänken med en röd klänning som knappt räcker henne ner till knäna. Hon lutar sitt huvud upp mot solen i väntan på att tåget ska komma och gnisslande bromsa in för att sedan ta henne ifrån där hon sitter nu. Hennes hand gör ett lätt ryck när mobilen som hon håller i ger ifrån sig en lätt vibration, nyfiken på vem det är så vänder hon ner huvudet, bort från solen, och tittar ner på den mörka skärmen. Hennes läppar formar ett leende, det är ett fåningt leende som sprider sig upp till hennes ögon som just nu inte kan se annat än lycka och glädje. Hon är kär.
kl 13.57 så bildas en ström av människor på den smala perrongen, ingen knuffas eller trängs, alla väntar tålmodigt på att denna ström ska ta sig framåt och för att sedan leda ut från stationen. Hon i rött märker inte tåget utan är helt inne i det som skrivits i smset, tre små ord var det bara. Nu reagerar hon, den röda lampan i tåget blinkar och dörrarna stängs sakta, hon har tur som hinner med. Man kan inte se vad hon skriver i det ny öppna meddelandet, men hon skriver med säkerhet och väljer nogen orda, för det är inte till vem som helst hon ska säga det här till. Tåget passerar över kristinebergsbron precis när klockan slår 14.10 och man kan se hur de stora båtarna guppar fram i det vatten som ligger stilla och glittrar i solne. De grönan träden sträcker sig högt mott himlen, med blad som är gröna och täta. Hon tittar ner på stigen som leder från tunnebanan och ringlandes tar sig till de klippor som hon många gånger har suttit på förut, måsarna flyger runt de par som sitter och grillar och solar i det fina vädret, de skrattar ikapp med varnadra och bryter vattnets stilla ro när de dyker ner med ett plask.
Tåget bromsar in vid stationen som är hennes hållplats, ivrigt så lägger hon ena handen mot tågets dörr som om att det skulle göra att de öppnas fortare, när de väll öppnas gör hon ett litet hopp ut. Han väntar nedanför trappen. Han, som med brunt hår och en lång figur, står och väntar på henne i rött. Han är den i blå skjorta som står närmast trappens nedersta steg och kollar efter henne med en blick som söker ivrigt och synen av henne får han att inte vilja titta någon annanstans.
Hans armar drar henne nära och ger ett löfte om att de aldrig kommer att släppa taget.
Klockan är 17.23 och tiden spelar ingen roll för de två som sitter på ängen i solens sista strålar.
Hur kommer det sig att man som människa har så mycket upp och ner gångar i sitt humör? Varför känns det som att det olyckliga och ångestladdade sitter i längre än den där lyckliga och fria känslan. På någotsätt så är det väll så att man själv skapar de problem och dilemman som finns runt omkring en, och ibland så bara växer problemen och blir allt större och större, utan att man själv ens vet vad det är som är själva problemet! Det känns som om jag sitter fast.
En ständig rutin som inte verkar gå att bryta sig loss ifrån har blivit min vardag.
Det har gått hela 4 dagar efter att denna tagit sitt slut, jag är nedstämmnd av en anledning som jag inte själv hittat än. Jag har hållt mig mer och mer i bakgrunden dessa dagar och de märker att det är något, men när de frågar hur det är så vet jag inte vad jag ska svara. Jag har ju inget och säga, för det finns ju inget fel. Eller?
Jag vill vara den där personen som alltid är glad, ser det positiva när allt går fel, jag vill kunna skratta åt allt och se möjligheter som inte ens kanske är möjliga. Jag vill våga det jag aldrig vågat och kunna älska de jag borde hata.
Jag vet att det finns människor som älskar mig och jag hoppas att de förstår hur mycket jag älskar dom tillbaka. Men jag tror att jag kommer att känna mig bättre snart, för jag ligger nog verkligen på botten just nu, liggandes på rygg med armarna rakt ut och benen utsträckt, trött.
Och det man kan trösta sig med när man ligger där är att det inte finns någon annan väg därifrån än upp!
Lite sommar/vår på det här så tror jag att allt blir lättare och även dystra jag kanske kan bli lite mindre dyster!
Den lilla blå drömfångaren hänger vid sängen. De små pärlorna som hänger i den tunna lilla tråden blänker svagt i ljuset från gatulampan.
De är alla i olika färger.
I bland så önskar jag att drömfångare funkade åt andra hållet, att istället för att fånga upp de dåliga drömmarna så kunde den spara alla de där drömmarna som man aldrig riktigt ville vakna ifrån. Sen när man kände för det så kunde man plocka ut och låna drömmen.
Den är rätt sliten, de blå tyget spretar åt olika håll och det skulle inte förvåna mig om den gick sönder om jag skulle försöka flytta den.
Men dess ytliga brister så funkar den precis lika bra dom en ny!
Det känns som om det blir allt mer utseendet som står i centrum i vardagen. Såg en bild idag på facebook på en tjej som står paraktiskttaget naken och på bilden så står texten "these are curves and they´re sexy as fuck", det här tjejen är rätt smal och är inte jätte väl tränad med absolut inte anorexktisk heller.
Går man sedan vidare till kommenaterna så får man läsa att en tjej har kommenterat "vilka kurvor? benen sticker ju ut!?" och på detta så har hon fått svaren "ännu en fett tjej som hatar", "Bara för att du är stor och avunsjuk" och någon som skriver "Den bruden på bilden är snygg, ni andra tjejer använder termen "kurver" för att dölja att ni egentligen är tjocka ex jennifer lawrence säger att hon har curver och marilyn monroe också".
Fan va trött jag blir av det här alltså...
Hur i hela jävla helvetet kunde det bli såhär...? Vadå så om jag är, som dom säger "tjock", så får inte jag ha en åsikt utan kallas för en "tjock hater" om jag yttrar mig om något sånt? Och vilka fan är dom att döma om jag är tjock eller inte? Blir så irreterad att jag vet det fan va jag ska skriva.. orkar inteeee!
Jag lägger jätte mycket focus på vad jag äter, tänker konstant på om det är för mycket på tallriken (aldrig om det är för lite..) och äter jag ngt onyttigt så får jag ångest och mår dåligt. Folk säger hela tiden att man inte ska tänka på vad andra tycker, men tankarna som finns i skallen har liksom fastnat och det är ständigt en kritisk syn man har på sig själv. Och ni ska bara fatta hur mycket energi det tar. Och tro inte att jag bara sitter hemma på fläsket och drömmer att jag hade en annan kropp, nej tränar gör jag också! Men det är just de tankarna som sinkar en och vissa dagar tar bort det där leedet man kunde haft på läpparna.
Så dra åt helvete med alla er som tror att ni har någon jävla rätt till någonting, för det har fan inte. Och det är klart som fan att det kommer att finnas folk med en annan åsikt, det gör det alltid, så sluta lägg energi på att kasta skit.
Tack och hej säger en riktigt trött student från köksbordet!
Här har ni bilden, tycker inte hon är ful på ngt sätt. Bara kommentarerna som gjorde mig helt störd.
