livetgenommig.blogg.se

Du kanske tycker det är töntigt, du kanske till och med skrattar. 

Men jag grät, på riktigt, jag kände hur hjärtat gjorde ont och hur magen drog ihop sig och ville spy. Jag kände hur tårarna inte längre ville gömma sig, jag kände hur obehaget spred sig runt i kroppen. 

Olycklig, så kände jag mig, så känner jag mig fortfarande. 

Det kändes bra när jag satt med henne på baren men så fort huset som kallats "hem" skymtades så började jag gråta igen, ville inte gå in för jag vet att där inne måste jag känna mig olycklig. Där inne måste jag låsas vara okej med att inte tycka som jag tycker. 

Där inne finns han som inte vill ha mig eller mina känslor.  

Där inne finns han som gör mig olycklig, som gör att jag ibland måste gå till toaletten i källaren och gråta. 

 

någon stans i kroppen så brister det, efter 10 år av samma olycka så brister kroppen. Inga svar finns längre, inga argument finns längre, inge förståelse finns längre och inte heller någon ork. 

Igår hände det igen, de gör det till tre gånger nu. I den mörka natten är mina ögon slutna, mina andetag tunga, men mitt sinne fullt vaket.
Det kan vara slumpmässigt i en alldeles vanlig trapp.
På en fest men människor som är fulla av berusad kärlek.
Eller i skolan som nu ringer på sista året.
Jag drömmer om henne, hennes röst, hennes hår, hennes ansikte och varenda detalj som fanns där.
Vi pratar och skrattar.
Jag drömmer återigen om en tjej som är död, trotts att jag sa till henne att allt skulle lösa sig medans jag kramade henne.
Men mina ord ändrades till en lögn.
Så nu finns hon i mina drömmar. Trotts att hon inte stod mig så nära, men jag kände henne, jag vara hemma hos henne flera gånger och jag kramade henne mer än vad jag kommer ihåg.