livetgenommig.blogg.se

Ligger på mage i sängen med hög musik i lurarna och blir så sjukt taggad av musiken och mina egna mål att jag har lust att bara hoppa ut genom fönstret och springa tills jag inte kan andas längre! 

 

Jag har nu (som många gånger innan..) bestämt att Nu är det allvar! Passar ju bra att jag fått den tanken nu när gymkortet gått ut... 

Mina matvanor ska förbättras till 100 och jag ska verkligen tänka på att äta rätt och bra! 

Och min joggning ska jag få igång igen och jag vill komma upp i samma nivå som innan jag låg på sjukhuset, och kanske får Tanzila med mig? ;)

 

Jag har ett fysisk och siffriga mål som jag nu satt upp och tänker fan inte vara elak mot mig själv och bara ge upp i mitten av loppet. 

Jag tvivlar på mig själv och min självbehärskning måste jag säga.. Men går man inte ut med 100% så kan man skita i att sätta upp något mål alls.

Huset är tomt igen, bara jag hemma. Dov musik spelas som vanligt ur högtalarna från köket och från där jag sitter nu. 

Jag är förvirrad av mig själv, mina egna tankar blir för mycket för mig själv att hantera. 

Jag ändrar ständigt åsik om det. 

 

ilskan: Vill slå sönder det, vill skrika på det och vill få ut allt det hat som bubblar inom mig. Vill att det ska må dålig och förstå hur stark min ilska mot det är.

 

sorgen: Ilskan förändras, och den smärtan jag vill åstadkomma någon annan vänder sig inåt och gör att jag får ont istället. 

Med brustet hjärta, tårade ögon och hjälplöshet så lovar jag mig själv att jag ska glömma det, men det förvandlas alltid till en lögn. Jag glömmer det aldrig. 

 

Hoppet: Ser det igen Och glömmer, glömmer det som tidigare varit och hoppas att det ska sluta annorlunda denna gång. 

Vill närma mig, vill veta mer om det, vill att det ska vilja det också.

 

Förvirring: Desto mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag. 

Jag får aldrig rätsida på känslorna utan de snurrar bara runt och jag blir snurrig av att försöka reda ut det. 

Jag är förlorad i mig själv. Jag behöver att det hjälper mig förstår, att det visar vad det vill. 

 

Vädret tycks också ha svårt att bestämma sig, för bara ett litet tag sen så lös en stark sol men nu är det en illande vind och ett piskande regn som råder där ute. 

Jag hör mina egna andetag, dom är lugna och tunga. Trötta.

Det surrar i fönstret, det är en fluga som av misstag tagit sig in och nu desperat försöker ta sig ut och hem igen. 

Mina ben och fötter är trötta igen, och ur högtalare spelas det en lugnt låt, vet inte vad den heter men den är väldigt fin. 

 

Återigen så täcks solen av gråa moln som tungt seglar förbi. Men man ser ljuset av solen, den vill tränga sig förbi, men når inte ända fram. 

Det är lite så jag är tror jag, viljan finns men rädslan tynger en. 

 

Vi sitter på tåget och ser Stockholm susa förbi utanför, då säger hon; "Jag trodde du skulle bli mycket gladare över det" och jag vet vad hon menar. 

Men jag är glad, jag är bara rädd, likt solen att visa det. Vill inte bygga upp en fantasi som sedan inte blir som jag tänkt. Vågar inte längre. 

Gjort det för många gånger och tror att jag tillslut lärt mig.

Men med den lärdomen så kommer också en osäkerhet. Så fort dom kommer nära på det där speciella sättet så backar jag, inte pga ogillan, utan tvärtom. 

Jag är nog rädd för att känna, inte glädje och sorg osv utan just den där speciella känslan. 

 

Det surrar inte längre i fönstret, flugan har nog insett att det är hopplöst. Jag tror jag ska hjälpa han ut. 

Rummet lysses upp av ett vagt ljus från den gamla lampan som stå på bordet vid sängen. Kläder ligger utspridda runt om och överallt, orkar inte göra något åt det.

Känns så meningslöst när jag ändå vet att jag snart igen kommer att stå och vika ihop allt och packa ner det återigen. 

Sängen är slarvigt bäddad, samma sak där, ska ändå bara sova i den, det är ingen prydnad. 

Det har börjat samlas damm på hyllan som finns över sängen, den är fylld med grejer och dammet skulle ändå bara åka ner på sängen om man försökte damma av det. 

Och mitt i allt det där så ligger jag, utsräckt på rygg, andetagen är långsamma, lugna. 

Huvudet känns tungt, tyngre än vanligt och en värk får mig att bli allt mer medveten om att jag inte drömmer. 

Det ligger papper vid min höft, precis till höger. Det är skolpapper, historia och samhälle om jag kommer ihåg rätt. 

Det börjar skymma ute och klockan är halv tio, sommarsolen hänger sig villigt kvar allt längre på himlen. Jag kan inte låta bli att le åt tanken att det inte är långt kvar nu, tills man är fri. sommarlovet är snart här.

 

Och jag tänker på dom, dom vars namn är hemliga för er. Frågar mig själv om vad de gör nu, som om jag ens skulle vara i närheten av att gissa rätt. 

Jag ser dom i tankarna och känslorna är blandade, vill glömma, vill veta mer, vill se fast ändå blunda, det gör ont men nyfikenhet är starkare. 

Jag vet att dom, vars namn är hemliga, inte tänker på mig. För varför skulle dom? 

Jag vänder blad nu, ett nytt kapitel ska på börjas och nya bilder ska ritas.

Texten som skrivs ska vara fint uppställda och på rader som inte lutar. Jag ska inte titta tillbaka i mina tidigare kapitel, där är bokstäverna krokiga, snea, bläcket är utskvätt på flera av sidorna och bilderna är alldeles för mörkt ritade. Sidorna är trasiga Och brända i kanterna, mot slutet kan man se att bokstäver har skrivits för att gång på gång bli utsuddade igen. 

Vissa av sidorna som tidigare skrivits är tyngre än de andra, svårare beslut har tagits och texten där bränner in djupare i de tunna pappers sidorna, på vissa ställen har det till och med gått hål. 

På några få ställen i boken så syns knappt texten, det är en skamsen tid, en text som egentligen inte vill skrivas men som tillhör det förfluta. Så trotts sitt vaga framträdande så finns den där ändå, lika mycket den tid som varit som allt det andra. 

Sen finns där också, bland allt det svart vita, en rad med färgglada bilder, fulla av liv, färg, form och alla håller de på ett minne som är ritat med osuddbar färg.

 

Så här sitter jag nu, med pennan i högra handen och en bunt färgglada penslar på min vänstra sida och ett helt vitt, rakt och orört papper framför mig. 

Jag ska måla en bild, vet inte vad det kommer att föreställa när jag är klar, men mycket färg ska den innehålla. 

Och mycket känslor och minnen kommer att speglas i bilden, men allt ska vevas ihop till något positivt. 

Man tror sig veta hur folk är, hur de reagerar, agerar och socialiserar. Men man vet inte ett skit. 

 

Jag brukade säga att de har förändrats sen jag först träffade dom, men jag inser nu att jag bara har lärt känna dom bättre. Sett mer än den fasad som de bär. 

Vänskap har hamnat på en helt ny nivå, dom du får social fördelar med är dina bröder, inte dom som skulle gå igenom eld för dig.

 

 

Det är helt jävla skruvat och allt är fel. 

 

Det har lagt sig ett kolsvart mörker över oss och vi vandrar tyst genom staden, bara andetag hörs och de dova stegen.

Jag vet helt ärligt inte vilka jag kan lita på längre,  jag vet inte vilka som spottar lögner och jag vet inte längre vem som skulle ta min hand och hålla mig sällskap i detta mörker.

 

Alla känslor pumpas runt likt ett förlamande gift i kroppen på mig. Blodröd ilska får hjärtat att slå snabbt, en krampaktig besvikelse och sorg får tårarna att rinna, en växande förvirring får lungorna att pumpa och andetagen blir allt fler, en tung börda får hållningen att sjunka ihop. Modet och strävan kvävs av en storm av negativa tankar och det får stegen att sakta in. Alla dessa känslor, blandade, forsar runt i mina vener, pumpas snabbar och snabbar och tillslut så gör giftet sitt, man känner ingenting. 

 

Jag vet inte om jag blir utnyttjad eller omtyckt. Jag vet inte om jag gjort rätt i de beslut jag gjort.

Jag vet inte om det jag känner är rätt eller fel.

Jag vet inte om jag kommer hitta tillbaka.

Jag vet inte om jag ens vill hitta tillbaka.

 

Jag kan inte heller avgöra om klarheten håller på att försvinna eller om det är jag som håller på att bli blind.

 

Det här är allt jag är och någonsin kommer att kunna vara. 

Visst jag kan jobba mig upp i någon typ av karriär, jag kan snacka till mig ett starkt social liv. Jag skulle kunna försvinna så att inget längre spelade någon roll, jag skulle kunna börja förstöra allt det jag hittills byggt upp.

Men i grund och botten så kommer det här vara allt jag är, varken mer eller mindre. 

Jag kommer att förändras, jag kommer få nya åsikter, nya prioriteringar, nya val och ett nytt sätt. Men i allt det där så är det ju fortfarande den person som jag kallar "mig själv" invävd. 

 

Jag Ser mig själv snuttra in mig allt mer och mer i de trådar som ligger likt ormar på golvet, de trycker allt hårdare mot huden ju mer jag snurrar och trasslar. 

Så jag måste stanna, andas, se och känna innan jag kan agera igen. Sluta tänka så mycket på det som komme att hända, för jag kommer ändå ingenstans med ihop knutna knän och händer som är orörliga.