Isär monterad
Kategori: Allmänt
Man vet när det är dags att lägga av, hela kroppen skriker ut det.
Jag skulle vilja lägga mitt hjärta på fönster karmen och låta solen tina upp det och ge det den värme det förtjänar, lägga hjärnan på kudden så att den får återhämta sig och få en lång vila. Minnerna som ni alla skapat tillsammans med mig under livet skulle jag förvara i drömfångaren som hänger tidlöst på garderoben så att alla dåliga minnen tillslut sinas ut och försvinner.
Men det går inte, inte heller är det så man får göra. Den perfekta människan begär att man ska prestera hela dagarna, vara i skolan, få betygen som leder till ett bra jobb, tjäna sedan pengarna som ger dig plylarna som kan fylla upp den där tomma känslan.
Man får helt enkelt inte gå ur sitt liv, sina rutiner, då skulle man bli kallad "svikare", "svag", "otillräcklig" och "oduglig". Om det är det folk vill kalla mig så får dom göra det, men ropen i ryggen gör ont tro inget annat.
Men ropen från det förflutna sticker ännu mer i mitt frysta hjärta så jag vet inte vad jag ska göra.
Man vet när det är dags att lägga av, hela kroppen skriker ut det, men hjärnan är för trött för att göra något åt det och hjärtat är så nerfryset att det snart spricker till tusen skärvor.
Men det går inte, inte heller är det så man får göra. Den perfekta människan begär att man ska prestera hela dagarna, vara i skolan, få betygen som leder till ett bra jobb, tjäna sedan pengarna som ger dig plylarna som kan fylla upp den där tomma känslan.
Man får helt enkelt inte gå ur sitt liv, sina rutiner, då skulle man bli kallad "svikare", "svag", "otillräcklig" och "oduglig". Om det är det folk vill kalla mig så får dom göra det, men ropen i ryggen gör ont tro inget annat.
Men ropen från det förflutna sticker ännu mer i mitt frysta hjärta så jag vet inte vad jag ska göra.
Man vet när det är dags att lägga av, hela kroppen skriker ut det, men hjärnan är för trött för att göra något åt det och hjärtat är så nerfryset att det snart spricker till tusen skärvor.
