Jag är ett as, ett as för att jag tror på respekt. Sånt finns inte längre, nej sånt värderas inte längre inne i ett slagkraftigt hjärta.
Jag är en idiot, en idiot för att jag tror på att alla har lika känslor, men nej sånt existerar inte längre inne pumpade vener.
Jag är en egoist, en egoist för att jag tror på att läppars prat löser med än blodig och illröd ilska. Men nej våld och brutalitet är det som vårdas och värdesätts.
Jag är falsk, ja falsk för att jag värdesätter ärligheten hos en levande varelse istället för löngner som tar den korta vägen fram till mål.
Jag är självisk, en självisk individ för att jag vill att lyckan ska finnas i alla sorger istället för döden. Men så är det inte.
Jag tror jag kommer dö. Jag har tappt räkningen på hur många gånger den meningen har ytrats på mina läppar. Det är allt för många i alla fall. Hoppet är det som håller mig vid liv, men likt sanden i ett timglass så rinner det åt den ända väg som finns. Ner. Ut.
Internet och dess teknik är ett jävla fittpåhitt och skiten kan ta sig för inget funkar för mig idag. Gnälliga horor kan också dra åt helvete samt allt annat som är äckligt och som man har anledning att hata.
Nu ska jag duscha och sen sova, och troligtvis gråta också, som jag gjort de andra kvällarna denna veckan.. Så arg är jag just nu.
Tröttheten tynger ner ögonen och larmet på mobilen når knappt fram till mina öron som försöker ignorera den skärande tonen. Han ligger och andas tungt på min vänstra sida, hans kropp är varm och hans ben intrasslade med mina, hela kroppen skricker och ber om att få ligga kvar. Men en liten del av förstondet trycker tillbaka och säger emot.
Ute öser regnet ner, konstanta droppar som lämnar himmlen och går sönder mot marken, kallt är det också, ända in till själen tar sig kylan och humöret får sig en smäll av allt det blöta och gråa som omringa oss just nu. Väl på tunnelbanan så gråter rutorna och jag sitter lutandes mot väggen för att halvsovandes ta mig till skolan. "Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar, jag är dom första kalla regnen, jag är frosten där inget växer. Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde" Kent låten spelas om och om igen i mina hörlurar och det för att jag av ren lathet inte har lusten att byta låt.
I skolan stannar tiden, den tycks helt enkelt inte finnas där, dagarna smyger fram och verkar inte alls ha någon brådska. Jag själv finner mig sittandes tyst för det mesta, har inget jag vill dela med personerna runt omkring mig, och dom jag vill dela min vardag med hittar jag inte längre i de ängsliga korridorerna. Dom frågar varför jag inte vill spendera tid med den andra ekonomiklassen när ämnet väl kommer på tal, men jag vill inte gå in på det. Det som för mig är så uppenbart ska för dom hållas hemligt, jag vill inte prata om det längre, inte ens tänka på det längre.
Hemma sover jag bara, äter gör jag inte för lusten till det har jag inte i kroppen. När min kropp återigen får värma sig i en nybäddad säng så kan jag inte låta bli att ångra att jag alls gick upp imorse, jag ser att det jag spenderade min tid idag på var meningslöst. Riktigt jävla meningslöst.
Jag förstår inte, helt ärligt så är det en stor fövirring för mig. Men jag vet inte, kanske spelar det ingen roll, kanske så gör de det. Vilke som så vet jag varken ut eller in och har inget svar på frågan hur mycket man än vrider och tvistar runt den.
Trotts att solen står och strålar med stolthet på en klarblå aprilhimmel så tvingar sig frosten och kylan sig på och det blir kallt ända in till benen. Hungrig är jag också, men är för trött för att äta. Sjukdom är ännu en sak som har infunnit sig i min kropp, är hängig och vill ständigt sova, men det kan jag inte. Det finns för mycket press på mig att göra annat. Men det finns inte heller en lösning på problemet, jag vill ha med alla färger på tavlan helt enkelt och vissa är såna färger som tvingas dit, som måste vara där. Skolan, familjen, vännerna, killen och två jobb. Klart att alla delarna tar sin tid, tid jag gärna ger och skulle ge mer av, men ibland räcker inte hela jag till.
Jag hoppas att allt går fort nu, att det snart kan bli ledigt. Ska aldrig lämna sängen eller ställa klockan igen, ska bara sova.
