Sitter i skolbänken, lyssnar inte på vad dom andra pratar om. Nej istället har jag kopplat i hörlurarna och lyssnar på musik. Låter musiken flöda, trycka bort tankarna och de onödiga idealen som finns här. Blicken är tom, huvudet är vridet mot fönstret och ögonen riktade utåt men tankarna dom är någon helt annan stans, dom har flugit ut från skolna bort från gården och ut ur staden. Jag ser honom titta, ser honom hånle bakom den mask som han satt för ansiktet. Jag skyller inte honom för allt, men mycket av min hud har han bränt. Klockan går långsamt, den skulle likabra kunna stå still, för mig spelar det ingen större roll längre. Men idag klockan 16.45, prick, ska jag träffa vincent. Psykologen Vincent. Jag hoppas till allt att han kan hjälpa mig, att han kan skingra dimman som tättnar allt mer framför ögonen på mig. Att han kan hjälpa min kropp att läka de brännmärken som tiden och människor har bränt in i huden på mig, det blöder nästan. Så jag lägger just nu allt mitt hopp hos en kille som heter Vincent som jag aldrig tidigare träffat. Nervös och tveksam på sammagång, men kan en främling göra mer än någon man skulle ta en kula för?
Känslan som tidigare slog emot mig och gjorde mig odödlig, som tog mig upp på fötterna igen. Samhörigheten som gjorde mig varm och kall på samma gång, risken att kunna förlora något gjorde mig starkare. Värmen från någon annan som kramar en och vägrar släppa taget fick mig att tro på något annat än verkligheten.
Konsten att kunna skratta mitt i sorgen och att kunna dansa fast än festen för länge sen tagit slut. Att kunna hämta kraft från någon annan som stod där, alltid redo att ta emot de sorger man ville dela och som kunde ta slagen man ville slå hatet med. Se någon i ögonen och veta att där är man hemma, oavsätt om snön ligger som ett täcke över staden eller om solen bränner nackna ryggar. Där skratten är äkta och skapar en vibration i de kroppar som ligger slingrade runt varandra under ett tunt täcke av bomull. Från ett fönster där gardinen hänger halvt ner dragen se solen stå mitt uppe på den blåa himmlen som sträcker sig härifrån och tillbaka igen, och veta att man aldrig behöver lämna denna stund. Allt man behöver ligger med armarna omkring en och andas tungt. Orden från hans läppar får henne att känna sig speciell, får hennes skönhet att växa i hennes egna ögon. Händer som är sammanflätade och som inte släpper taget för något. Sorg kan tränga sig in djupt, så djupt att den vidrör själen, men där kommer den inte trivas. Nej för värmen från kärleken värmer upp den kylan som sorgen tar med sig.
Tårar lämnar hennes kinder ikväll, hennes andetag är tunga av något som hon själv inte kan förklara. Han sitter och skissar med papper och penna, vet inte om hennes blöta kinder. Vet inte om hennes tvivlan. Hjärtat är bara en muskel, det vet hon, men hon förstår inte hur det kan värka så mycket i en muskel, hon vrider och vänder på sig, försöker få kontroll över andetagen igen. Men lyckas inte. Han lämnar lägenheten och tänder sin cigg, ren rutin, han ringer sina vänner och skrattar. Han lever i sitt egna lyckorus. Minnen av sorg, svek och hur hon blivit lämnad forsar genom hennes huvud. Hennes blick speglar panik, förvirring och frustration. Hon vill lämna honom, fast hon tro sig älska honom, för hon kommer inte klara sorgen som kommer att tränga sig in djupt i henne om han gör det mot henne. Han kollar sig i spegeln, funderar på hur han ska göra med sin tatuering. Kanske blir det korset med rosorna eller korset med de mörka linjerna, han ser på sig själv och möter sin egna blick. Hon blir allt mer och mer sjuk. Han lyckligt ovetandet. Hon ser hur de dagarna där hon skrattar och mår bra blir allt färre. Hon är rädd för sig själv och de tankar hon tänker, dom tankarna som hon aldrig vågat dela med någon, blir allt värre. Tårar som aldrig slutar falla dränker hennes ögon och gör henne blind för verkligheten. Hon försvinner bort. Han håller i mobilen, läser hennes namn om och om igen. Det är ett så vackert namn enligt honom. Men han skriver inget till henne, nej för han tror att hon sover. Men med sömnalösa ögon så läser hon hans namn om och om igen, tomt. Kroppen är tom på känslor och inget vågar hon skriva eller säga. För hon vill inte störa honom, hon tror han kommer falla från hennes sida då. Om han inte redan gjort det. Med 35 minuter ifrån varandra så ligger dom i enskilda delar av Stockholm, i olika hem, i olika sängar. Den ena sover gott. Den andra ligger klar vaken.
Du ser inte på mig, och jag vänder blicken ifrån dig. Du har har aldrig frågat men jag vet att du undrar, du vill yttra en fråga som svaret på gör ont att säga. Tankarna om dig blir allt mörkare och värre. Du var snäll, du var glad, du var en av dom som i mitt mörkaste mörker kunde få mig att le, men inte längre. De glada minnena jag har av dig suddas ut, dom blir svagarare och snart ser jag dom inte längre, och inte heller kommer nya glada minnen. Och hon då, ja hon verkar ju lycklig och jag är glad för hennes skull, jag försöker i alla fall. Men det är svårt att glädjas åt någon som inte längre träffar en, och snart slutar jag fråga för jag vet redan vad hon kommer svara. Du tar henne ifrån mig, så fråga inte varför jag i tystaden skriker på dig. Något som länge bara har varit mitt tar du ifrån mig som om det vore sjävklart, och inte heller vill du dela med dig. Jag skulle få 10 minuter med henne, men även dom tog. Du tog den lilla tid som jag hade med, vad jag fortfarande hoppas, är en av mina bästa vänner och skällde på henne för att hon var med mig. Men hon skrattade, tyckte det var lite roligt för hon vet hur du fungerar. Jag skrattade också, men ville bara gråta åt min insikt att jag förlorarar dig. Jag vill tro att jag alltid kommer vara där för henne, men utan kärlek tillbaka så är det svårt fortfarande vara så säker. Jag kastar ord på honom, säger saker till honom och är dryg, men det är därför. Det mörknar och jag har svårt attse på medans han äter upp det band som binder henne och mig, med röda ögon och ingen skam, så känns det, så börjar min bild av honom att se ut. Jag är ledsen, men det är så svårt att att få det att funka. Det ironiska i det hela är att jag tror inte dom vet, varken hon eller han. Hur berättar man något sånt liksom.
Nu faller löven i alla olika färger, skapar ett färgstark kaos på gator och torg. Solen den har inte tappat sitt hopp än och värmer kalla kroppar som mascherar gatorna. Men så fort hon är borta så kommer frosten, kall och brutal, men bildar ändå så vackert mönster på biltak och fönster. Jag längtar tills snön börjar falla, inte den där snön som bara ligger tunt och är slaskig, nej. Jag läntar till den där snön som är sådär tjock och mjuk och som gnistrat när solen är framme, det är den jag längtar till.
Trotts att det är nu de mörka tiderna börja falla och solens närvaro blir allt kortare, så är det nu som jag är som lyckligast. Jag kommer inte ihåg senast jag mådde såhär bra och som problemen var såhär lätta att lösa. Lätt att andas, lätt att tänka och det är lätt att le. Jag har så fina vänner och jag finner all min kraft hos dom. Jag tror jag vet varför jag är såhär, varför det känns som om jag kan flyga om jag så vill. Kärlek. Absolut att all den kärlek som jag får från er, mina vänner och familj, får mig att må bra, men det är någon mer som finns där nu. Någon som tagit sig in hos mig och som rotat sig och som fått mig att aldrig vilja släppa taget. Någon som får mig allt blir stolt när jag pressenterar honom, någon som får hela kroppen att pirra till av längtan och förtjusning. Men trotts allt det så finns det något litet i mig, något litet som drar åt andra hållet, argumenterar emot. Det lilla tror inte på kärleken, tror inte på att jag ska få vara lyckligt och tror inte det han säger. Det lilla har hela tiden blivit aningen större för varje gång jag sårats, för varje gång jag blivit utnyttjad och lämnad och nu när det väl står någon vid dörren med rosor, så är tanken på att öppna aningen jobbigare. Men jag försker stänga den lilla delen ute, för jag mår så bra av att inte lyssna på henne, men och andra sidan har hon många gånger räddat mig också.
Jag såg flyttfåglar idag, de flög i ett "V" och var på väg mot varmare grader. Trotts att det alltid känns lite sorligt när dom ger sig av, så log jag, jag stod vid hörnet att stationen och log stort för mig själv, med förväntningar i bröstet och lyckan i hela kroppen.
