Trycket mot bröstet känns återigen tungt och gör det svårt att andas. Hjärtat krampar och ögonen är blanka av tårar. Stora tårar korsar rosröda kinder och faller ner mot hakan. Ibland känns det som om jag ska dö. Dö av paniken, sorgen och den ångest som hårda motvindar trycker allt närmare ett tyst hjärta. Jag tror att jag hade velat leva om livet varit så mycket annat, och inte det som det är. Tredje dagen av slagen sorg finns i mina ögon, en tredje dag - onsdagen ,torsdagen och fredagen som jag låser in mig för att sorgen trycker sig utåt och sluter ett grepp om kramperna. Jag lovade att jag aldrig skulle låta er vakna upp och finna mig försvunnen, men löften finns inte längre till för att hållas. Det har dom alla varit med om för att bevisa.
Det är kanske lite våga att skrika innan man har svaret i sina händer, men jag vill ändå säga det. Det är vår. Gatornas asfalt har äntligen befriats från det tunga gruset och små dammoln irrar runt i den friska luften. Efter många månader av mörker och tunga moln så finner äntligen solen tillbaka till sin plats på himmelen och värmer upp frustna själar. Vattnets kluckande hörs äntligen mot de stenar som återigen andas fritt. Jag ser en midnattsfrost sakta tina bort från fönstret där jag sätt dom alla fyra komma för att återigen gå. Tiden för varma hjärtan är här, tiden då frågorna verkar få svar och tiden för förlåtelse för det som varit är här.
Trotts tårfyllda ögon, en kropp som värker i kramper, så känner jag det. Trotts sveken som aldrig kommer lämna såren, och trotts sorgen som tatuerats in likt ärr längst med ryggen, så ser jag det. Och trotts att det känns som om tusen stenar ligger tryckta mot mitt bröst så att jag kippar efter luften, så hör jag det. Och trotts en miljon motgångar så finner jag den, kärleken.
Tro aldrig att du inte duger för mig. Eller att den ångest, sorg och ilska som finns djupt bevarad i de mörka delarna av ett fruset hjärta är något du skapat. Tro aldrig heller att tårarna jag gråter är för att du gjort mig illa, det är ångesten som gör det, aldrig du. Du är min sol i allt mörker, din hand är den som alltid sträcker sig efter min när fallet är för faligt, och du är den som alltid skrattar med mig i glädjen. Du är den jag vill hålla hand med när vårsolen stiger på en blå oskyldig himmelen, du är den jag vill ska fortsätta värma mitt hjärta när de första blommorna slår ut i skogsbacken runt hörnet. Du är den vars läppar jag vill ska röra vid mina när vi sitter vid djurgårdens bryggor som byggdes för kärlek och hopp. Min prins.
Hela mitt liv så har jag väntat på att någon ska ge mig den där känslan, har famlat och ramlat på alla sätt men faller jag nu så ska jag landa rätt.
Jag har suttit uppe hela natten snart och ju mera jag tänker blir allt underbart. Jag knyter min hand och trycker allt jag kan, jag fyller bröstet med luft och håller andan.
Jag minns alla åren som jag glömt bort även fast dem gjort ont så har de hjälpt mig nått. jag spelade hårt och slog på allt som fanns, men fast där inne fanns flickan och hennes värld brann, jag kommer aldrig släcka elden, för att så länge jag lever ska jag vakta den. Den blir större och större, och jag lovar dig att den aldrig mer ska få bränna mig.
