Vårens två sidor
Kategori: Allmänt
Mörkret omsluter inte längre himmlens stora valv, och regnet slipprar inte längre ner från skyldiga moln.
Nytt liv skjuder ut från träden och snart hörs fåglarna sjungande melodi. Snart är gräset så grönt det kan bli, och snart är vattnet sådär blått som det enadst blir när naturen sjunger om kärlek. Snart väntas friheten som bara värmen erbjuder och snart finner vi oss hellre utanför vårat skall är ihopkurat i det. Snart kommer nya färgglada minnen att skapas och det gamla kommer sakta att förgås i det dunkla och gamla. Lyckan, värmen och själen väcks nu återigen efter en lång tid i frusna vrår.
Ack så vacker är inte verkligheten för oss alla. Den nutiden erhålls inte för alla. Det finns mer till våren än lyckliga skratt, varma dagar och pånytt vacknade liv. Insikterna faller återigen på plats för de som nästan glömt dom och de som aldrig glömde blir mentalta. För alla är inte våren så drömmande. För inte längre väcker deras träd och inget nytt liv hörs i deras öron. Inte får allt det gamla ny färg och glöd, nej för det gamla stannar unkelt och svagt. Inte erbjuds en sån innerlig kärlek att själen tinas, nej för dom själarna stannar i kölden och får forsätta färden med brist på känslor. De fåglar som det pratas om, som alla påstår sig höras, dom finns inte för den som går med själen fryst, fåglarnas sång erbjuds inte för de människorna.
Men inte är det de som gör att ryggen inte bär kroppen med stolthet. Det är inte det som gör att vårens omättliga skönhet går förbi obemärkt. Det är tomheten. Det är den gränslösa och oändliga ensamheten som äter upp kroppen inenfrån. Det är det som frostar själen och förlamar kroppens sinnnen till obetydlighet. Ensamheten förtär det som annars vore lyckligt.
