livetgenommig.blogg.se

 

Det är så det ska vara. Jag vill någon gång i mitt liv behövas för någon, och inte endast för sex.

Vill känna mig trygg, ha en orubblig balans i livet som får allt att verkar enkelt, även det högsta av berg ska inte kännas jobbigt att bestiga. 

Jag ligger i sängen, fullt påklädd med ett duntäcke över min kropp, ändå så fryser jag. 

Jag mår bra, rent fysiskt i alla fall, men det ligger i psyket. Det är det som gör mig sjuk.

Något växer i mig som jag inte kan bota med medicin, som en tjock och långsamt rök så sprider det dig i kroppen. Gift som bränner min styrka och långsamt äter mig. 

Jag har lärt mig att inte skrika trotts smärtan, för det är igen idé, ingen kommer kunna hjälpa och inte heller lindras smärtan av skriken. 

Jag ser hur regnet agresivt faller över mörka tak och nackna trädtoppar. 
Det känns som om det aldrig kommer att sluta. Snart kommer hela Stockholm bada i sorgen och ljuset från miljontals lampor kommer att lysa upp havsbotten. Och där kommer jag att vara, mitt i det ekande vatten bruset och dess yta. Kommer inte ens försöka simma, tystnaden och lamporna som bildar en natt himmel är trollbindade. Jag behöver inte luften, för i vattnet är jag lättare än jag varit på länge. Det ända som hörs är mina tankar, mina ord och det som betyder något för mig. Jag känner hur min puls går genom kroppen, hur hjärtat i långsamma rytmiska slag håller mig vid liv. Det börjar skymma för ögonen, likt tjock dimma som bildas så förblindas jag av allt, jag känner hur min kropp blir kall, men trotts det så är jag lugn. Jag har aldrig känt mig så fri, som där i vattnet. 
smattret på fönstret är tryggt, sängen jag ligger i uppskattas mer. Allt är som vanligt. Fast inte riktigt allt ändå. Rummet känns dunklare än vanligt, och tårarna som rinner ner längst mina kinder skapar en sorglig bild. Något hopp finns inte längre kvar, precis som en sten sjunkandes i djupt vatten så är det bara borta. Tillit, det är något som ni där ute, människor från A till Ö, har sakta skrapat bort från mig. Idag så försvann det sista av den lilla tilliten som fanns kvar hos mig. Jag öppnade upp för någon och det var sista gången jag gjorde det.Den ända som är din att veta, det är dig själv.

Nu ska jag säga allt som det är, jag ska skriva ut precis vad jag tycker om er alla här, för ingen av er läser väll förfan inte ens min blogg..!

 

J - Du har blivit arg av dig, du ser fan inte allt du har och som du nu sakta men säkert förlorar för du gör som du gör! Du skulle kunna se henne på knä gråtandes och ändå skulle du heja på dom som slår henne. 

 

A - Du tar allt förgivet, i alla fall mig. Du är så skev i ditt sett att se världen då! jag ägs inte av någon och jag kan bara säga att du aldrig hade mig till att bötja med. vill du ha mig? Dags att börja jobba i så fall. 

 

T - Sluta aldrig kämpa, jag ser kanske bara 56% av all skit som du får ta just nu, så kan bara föreställa mig allt som händer just nu. 

Det är en lång backe du måste upp för men jag ska vandra den med dig, och när som helst när du behöver det så kan jag bära din packning åt dig. 

 

A - vad hände med den lugna killen som alltid hade någon vettigt att lägga till i konversationen? Du har blivit trångsynt och ser bara en väg i livet, och den är så smal att det knappt finns plats åt oss andra.

 

H - Om du inte aktar dig så kommer ditt egna ego att bli din död. Tjejer är inte objekt och de 2 du håller på med nu, de förtjänar båda bättre. Du är inte så snygg ren du tror. 

 

J - Ditt ego är för fan värre än H:s du tror att du är kung i korridoren, men du är för fan ett äckligt fan skap! Du hittar fel hos andra för att få dig själv att må bättre, men dina egna brister syns igenom ditt skal av skådespel. 

 

A - äldsta vän, du är lycklig nu. Och jag hoppas att du får vara det ett bra jävla tag till, jag ska försöka hålla mörkret borta från dig så länge jag kan! 

 

Shit... Jag behöver andas. Ilskan från folk som inte ens är riktad mot mig gör mig så sjukt frustrerad. 

Alla dessa elaka ansikterna, alla orden som träffar oskyldiga kroppar igen och igen får mig att tappa tron på människor som jag innan skulle anförtrott mitt liv. 

Besviken, arg, ledsen och förlorad så ligger jag i min säng, handfallen och handlingsförlamad. Hade jag vetat vad jag skulle göra i en sån här situation så hade jag gjort det redan, tro mig! Men jag är lika slut på luft som precis alla andra. 

Det är som att alla bytt roller och gör allt för att överleva att hamna i mörkret, alla drar fram klorna och hugger så fort huden blottas. 

Jag har ett sinne, en kropp, ett liv och miljontals önskningar och tankar. 

Du säger att du inte känner igen mig längre, men älskar du mig så släpper du hon som varit och tar mig i handen nu. För jag behöver någon som håller mig rakt, får mig att gå framåt och inte titta bakåt. 

Jag vet vad sånna som mig kallas, vad folk säger bakom min hårt piskade rygg. Blickarna och orden som dom tror dom kan dölja från mig säger allt. 

När jag stänger ögonen, stänger den världen som kallas verkligheten ute, så ser jag blåa himlar, grönt gräs och en lycklig sol.

En historia med ett lyckligt slut spelas upp, men den är över allt för fort och jag kastas ut ur mig egen fantasi. 

Det är stjärnklart ikväll, det är en öppen himmel med tusentals små lycktor som alla förföriskt leder oss in i ännu ett nattmörker. 

Jag njuter av att bara ha mig själv ikväll, inga måsten som är påtvingade av någon annan, behöver inte skämmas för snesteg. 

Jag har mig själv, just nu vill jag inte ha någon annan. Inte ens för en kväll, för jag vet vad den slutliga domen kommer att bli. 

Krossade spillror kommer spillas på golvet, dåligt samvete kommer ligga som tjock dimma runt benen och hålla en i ett hårt grep. Tårar som en efter en, allt fler och fler kommer att rinna längst med oskyldiga kinder.

Jag har en plan, ett psykiskt pussel i mitt huvud och jag tror nu jag ser vad det föreställer. Planen i mitt huvud är till för mig, så jag kan få lite ordning.

Jag behöver det här. Jag måste det här. 

Nu lyser solen sina sista strålar för idag. Dom sträcker sig över trädtopparna för att ge sin sista värme innan de ska försvinna och mörkret tar över. 

Det är som om världen står still när jag kollar ut över utsikten. Molen rör sig knappt, vinden har gått och gömt sig och träden står och sträcker sig stolt. Fåglarna som annars brukar flyga och leka i himlen och skryta med sin frihet är inte närvarande idag. 

Men luften är den samma, klar, lätt att andas och just idag så skvallrar hon om att hennes kära höst är påväg. Vilket jag faktiskt inte alls har något emot, förvånar mig själv lite med den tanken. 

Snart kommer dom där sena sommar kvällarna ute med sprit, cigg och vänner ebba ut och istället kommer en tid med tjocka jackor och tröjor ta över. En tid då solen har förvandlas till en höstsol som värmer kalla kroppar som prasslar i de fallna löven. 

Det är en tid för kärlek. Kärlek till naturen, kärlek till ens vänner, gamla som nya. Och sen såklart kärlek till livet, alla dess färger, former och möjligheter. 

Hösten är på väg och jag är inte den som tänker titta tillbaka och fälla tårar över allt som varit och nu är över, nej jag ska titta framåt och le, skratta och njuta!