livetgenommig.blogg.se

En personlig dagbok om de tunga dagarna

Jag är bara vilsen, inte död

Kategori: Allmänt

Sympati är inget jag vill ha. Jag vill inte höra ord som "jag tycker synd om dig" eller "du är stark". Allt sånt är skit snack, jag är inte starkare än någon annan, och att tycka synd om mig finns det ingen mening i. 
Råd och en chans att se allt från nya perspektiv där emot, det välkomnar jag med öppna armar. För jag är vilsen, och aldrig har jag ägnat så många tårar åt ett problem.
Jag är rädd att fastna i något som jag egentligen inte vill, men som jag borde vilja. 
Jag är rädd för vad andra ska säga om det, om jag väljer att stanna. Men också om jag väljer att gå på stigen ensam.
Det som gör det hela ännu mer sorgligt och mer tragiskt än var det redan är, det är att han är så sjukt lycklig just nu. Men jag kan inte leva mitt liv efter någon annans lycka, inte i det här fallet. 
Att säga "jag vill aldrig mer vara din" vore en lögn, men att säga "jag älskar dig" vore en ännu större sådan. 
 

Spillror av ett liv

Kategori: Allmänt

En starkt lysande måne, som i en den sena juli kvällen ekar med sin närvaro och sitt kalla, men ändå så trygga, sken. 
En varm luft blåser lätt in från den motorväg som för flera timmar sen tystnat. Det bildas ett tomt eko av tystnaden, och den är bedövande, nästan overklig. 
Jag tänker på dig inatt, som jag gjort så många nätter innan. Men den här gången med tårarna vilandes mot kinderna. De rullar långsamt ner, lika klara som vattendroppar och lika oskyldiga som ett barnstankar. 
Den cigg som är lätt placerade mellan två fingrar i min höger hand känns på något sätt trygg, en van känsla.
Så är det här verkligen rätt, finns det en liten risk att jag valt fel, att allt det här rörihop sig av en viss anledning?. 
Precis som på röken på den cigg jag håller i, så försvinner den frågan ut i natten för att sedan förvirra sig bort. Utan svar.
Jag ser inte mig som mig själv längre, Emma Martinsson som fanns för exakt ett årsen, hon finns inte längre kvar. 
spillror av våra liv har vi alla, frågan är bara hur förstörda bitarna är. 

Vackra rosor har sina törnar

Kategori: Allmänt

En natt som denna, full av tvivel, förakt, ilska och ångest, så gjorde jag det igen. 
Jag hukade mig själv för mina egna svagheter och tvivel, och tog allt ur mig. Allt det som jag tror bildar den stora och obehagliga känslan långt ner i magen. 
Knuten av plågsamhet försvinner i max bara några få minuter, men den tid som passerar så känner jag mig lätt, kan andas fritt och jag vågar nästan påstå att jag känner mig fri. 
Men med friheten så kommer ångesten. Likt tunga stenar som kedjats fast runt min kropp, så dras jag långt ner tills jag ligger alldeles tung och orörlig mot ett kallt golv.
Splittrad, förtvivlad och tårögd, så ligger jag där. Motvilligt så erkänner jag att jag är rädd. 
Rädd för mig själv, det ända i livet som jag aldrig kommer komma ifrån. 
Det skulle ha blivit nästan 2 år sen sist, och jag har bara mig själv att skylla. 
Blir man aldrig fri någon gång? Kan man inte hoppa av det här tåget, som passerar med vackra vyer alldeles för fort? Jag vill sätta mig på sidan av det koppar-slitna spåret och andas frisk luft och få allt att sluta snurra. 
Jag ska se till att bli bättre mot, fram för allt, mig själv.
Dock så är ord svagare mot handlingar, och orden blir därför så mycket lättare att yttra än för själva handlingen att äga rum.