livetgenommig.blogg.se

Förlamad av slagen, tryckt mot den kalla betongmarken. Andas luft som får hela kroppen att göra ont, som att andas rent tvivel. 

I pulserande slag så skakas min kropp, fortare och fortare. 

Slagen som fortsätter slå gör det omöjligt att resa sig upp, och jag börjar tro att jag förtjänar varenda en av dom. Jag vill slå tillbaka, vill få dom att förstå känslan av kyla och desperation som bildas likt ett stort regnmoln. 

Det enda stället jag vill vara på just nu är utom räckhåll, omöjligt att nå.

Jag ser ryggar som vänds emot mig, jag ser blickar som ges, jag ser rent hat som spys ut som gift. Men ingen verkar bry sig. 

Man kan inte bli vän med alla, men ska jag bli hatad så vill jag ha en anledning, först då kan jag ta det. 

Jag ser förändring, det går inte att förneka, och jag gillar det inte längre. Dom har tagit stegen som går för långt. 

Tillslut så kommer även de starkaste till den gränsen då att ligga på en kallgata, blodig av slag, känns lättare än att kämpa sig upp och slå tillbaka. 

Men om ni läser det här, Tanzila och Amanda, så ska ni veta att jag alltid, trotts en sönderslagen kropp och ett trasigt psyke alltid ställer mig upp och kämpar för er. För ni, ni är värda att slåss för, spelar ingen roll hur trasig jag blir av det.

För jag vet att ni kan laga mig igen. 

 

Det är mycket som händer nu, och allt väldigt fort också. 

 

3 dagar sen - Solen står högt på himmelen trotts att klockan redan gått långt över 4. I hörlurarna så spelas legenden, min nya favorit låt.

Med telefonen i höger handen, en ny tänd cigg i den vänstra och med tårar som okontrollerat rinner ner för mina kinder, så sitter jag där. Att det är 17 min kvar tills 116 kommer gör verkligen ingenting, ensamheten och tiden att få tänka är välkommen. 

Tanzila skriver till mig, och hon skriver det ärligt, försöker inte linda in allt i en massa skit snack. Det gillar jag.  

"Det lär aldrig bli nåt bra av att bara bli ihop utan att va hopplöst förälskad o du behöver nån som visar kärlek". jag läser det hon skriver igen och igen, utan att egentligen veta varför. 

 

Dag 2 - rufsigt och tjockt brunt hår, sin blåa jacka och med den där väskan som han aldrig verkar klara sig utan så står han där, väntar på mig. Vi kramas, kysser inte varandra, och sen så går vi.

Pratades som om ingenting och som om allt är bra, som om det innan inte har hänt. Han tar inte min hand och jag tar inte heller något insiativ till att röra honom. Vi är precis som två vänner, inte ett uppenbart par. 

Han säger hejdå, en kram och sen så är han borta för stunden. 

Kvällen smyger sig på och då ses vi igen, inte ensamma utan delar ett hus med 30 andra, alkohol och rökning. Då är allt perfekt, jag är hans och han vågar visa det. 

Men jag vill inte ha någon som måste dricka och ha sina vänner runt sig för att våga vara med mig.

 

Idag - vaknar 13.47 och inser att jag sovit bort det mesta av dagen, men bryr mig inte alls faktiskt. Känslan av att ligga ensam i den okända sängen är skön, ett täcke som jag har snurrat in mig i, en skön bris från den lilla glipan från fönstret och inga måsten. 

Jag har mina tvivel, jag har min ångest och jag har också min längtan efter framtiden som ligger och snurrar i mitt huvud. Och återigen så sitter jag ute med en cigg, mest för att se röken bildas för att sedan försvinna ut i en virvlande vind. 

00.49 är min klocka nu, jag tror inte att det är tiden som går för fort. Jag tror att det är jag som sätter handlingen i verket alldeles för långsamt.