livetgenommig.blogg.se

Det vackra med drömmar är att vad som helst kan hända, allt. 

Inga gränser finns där för att stoppa en, inte heller finns det några regler, någon etik eller moral. 

Den ända som sätter stop för ens drömmande är just en själv. 

 

Men utanför drömmarna finns verkligheten, och den är inte alls lika formbar, kreativ eller gränslös som jag vill att den ska vara. 

Fängslad i min egna verklighet och bunden till andras viljor. 

Det pumpas ut en mörk dimma av förtvivlan, hat och misstro, alla andas vi ut det. Ingen bättre än den andra.

 

Trött och förlamad av att så länge stå i dimman och frustrationen av att inte kunna se klart växer likt ogräs inuti mig.

Det går inte att slita slita sig loss från något som har slagit rot i en så djupt.

 

Jag lever hellre i drömmen, men man får inte leva så.

Jag har många gånger sagt att jag tror jag är kär, att jag äntligen hittat någon som vill något mer, någon som ser mer än en blond brud när han tittar på mig. 

Men det har varje gång fått samma slut. 

 

Jag kommer ihåg den gången då han och jag satt på de varma klipporna vid vattnet, solen höll på att gå ner men värmen fanns fortfarande kvar i luften. 

Jag hade på mig mina shorts som slitits hårt med åren och ett tunn topp som låg lätt mot kroppen. Han hade på sig en röd rutig shorta, som jag tidigare sagt var en av hans finaste och därför hade han valt att ha den.

På vägen hem gick vi nära varandra, prata om saker så som att han ville åka till Australien och Att jag hade planer på att åka till London.

Väl framme vid mitt hus så tog han armarna runt mig och sa att han aldrig mått så här bra med någon. 

Sen gick han iväg och svängde höger i korsningen, det var det sista jag såg av honom. 

Något som betyde mycket för mig, hade tydligen ingen betydelse för honom. 

 

Man intalar sig själv att första gången är den värsta, men sanningen är den att det gör lika ont varje gång.

Jag är numera alltid rädd för att när solen går ner att det aldrig ska gå upp igen, att den kommer att sluta värma upp de kallaste delar av ett krossat hjärta. 

 

 

 

 

 

 

Jag är sjutton år, jag är platsen dom aldrig upptäckte, jag är en storm från ingenstans. Jag kan krossa ditt hjärta och precis som en orkan så kan jag svepa bort dig.
Jag kommer älska dig när jorden gått under, för jag tänker aldrig dö, nej det kommer aldrig va över för mig.
Bara en liten gnista,bara ett litet ord kan sätta eld på en hel skog och jag kan älska dig just som den där elden och jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig om du leker med mig.
Jag är ett tappat självförtroende, en pojke från förr är tillbaks igen och han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen.
Vi skulle älska varandra tills jorden gick under och du skulle aldrig dö, nej.Det skulle aldrig va över för dig.
Jag kommer älska dig när jorden gått under,

För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig.

Vi sitter nu samlade runt bordet. trötta, slitna, ångest fulla och gladare än någonsin. Igår var en otrolig kväll med en massa mysiga människor som var helt underbara. 
Tack alla för en kväll värdig att komma ihåg!
Jag, Tanzila, Amanda; Lucas och Vilmer sitter och små pratar om allt mellan himmel och jord, men mest om sommaren, igår och annat skit snack, alltid lika härligt. 
Idag kommer bli en dag fylld av städning, vila och en massa mcdonalds mat! ser mest framemot det sista..

 

Jag vill ställa mig på den där mysiga Klippan i grimsta och slänga ut med armarna och känna vinden blåsa lätt mot mitt ansikte och känna solens strålar värma kroppen. Jag vill skrika ut till världen alla mina känslor, min lycka, min sorg, min skam, min smärta och min kärlek.

Jag ska skrika så högt så att alla hör mig, så att de jag älskar förstår hur mycket jag älskar dom och så att de jag hatar förstår hur jävla världelösa de är, så att de jag saknar förstår att jag aldrig blir de samma utan dom.

Sen när jag skrikigt mig tom på känslor så ska jag stor le åt livet, dagen, stunden och det faktum att jag fyller 17 år om 3 dagar!

vaknade vid kl 8 idag. låg i sängen och tittade på de små damkorn som svävade runt i den tunna solstrimman som smygit sig in i fönstret. Det är som att de små kornen vet exakt hur de ska röra sig och vilken rikting de ska ta för att inte krocka med varandra.
När man blåser mot den lilla strimman av ljus så sätter man allt ur spel, allt blir kaos under en liten kort stund och sen så går de tillbaka till sin synkade rytm.
Det inte varför detta faschinerar mig, antagligen för att jag är så sjukt trött och min hjärna fortfarande går på "drömläge"...
Slusastsen av detta är nog att jag borde somna om men klockan har redan blivit 10 och jag borde dra mig upp från sängen för att kanske försöka åstakomma något denna dag också!

Jag saknar dig så att det gör ont Elin, kom tillbaka till mig <3

I ungefär 5 minuter varade det. I 5 minuter så kände jag ingeting, förutom den varma vår solen som värmde mig i gatuhörnet vid Odenplan. Med slutna ögon och ansiktet vänt mot solen så stod jag och lyssnade på alla de ljud som fanns runt mig; människor som springer stressande förbi, skor som skrapar mot den nu mera torra asfalten, svagt ljud av fågelkvitter hörs också trotts den trafik som brummar förbi. 

Ingen stress fanns i mig, inge ilska elr ångest fanns kvar, de måsten som för bara sekunder innan legat och tryckt försvann spårlöst, i 5 minuter så kände jag ingeting.

Luften som fyller mina lungor är frisk och man känner sig starkare efter varje andetag och av att veta att det blir varmare nu framöver får något typ av hopp att infinna sig i kroppen. 

Idag hade jag 5 minuter av ren lycka, och har aldrig känt mig mer säker på mig själv än vad jag gör nu!

Det händer så mycket hela tiden så jag vet knappt själv vad det är jag håller på med, och framför allt inte vad alla andra gör. 

För några dagar sen så sa en gammal kompis till mig "du ska komma ihåg och veta vilka som egentligen bryr sig om dig oavsätt dag, humör eller hur du ser ut, och sluta lägga så mycket tid på folk som drar ner dig." 

I det ögonblicket hon sa det så såg jag inte riktigt innebörden av det hon sa, trotts att det är så uppenbart, men jag var väll nöjd då.

Jag tänkte på just det igår, när jag mådde riktigt dåligt och lägtan efter gamla tider var som värst, och då insåg jag att jag låg där i sängen och mådde dåligt över mig själv pga andra. Folk har hatat mig för saker som jag inte ens har gjort, de anklagar en så fort dom hör något från någon annan, inte någon fråga om man gjort saken får man, bara en smäll av deras ilska.

En del verkar gilla att hela tiden skrika och tvista om saker så att de handlar om dom och där i mellan är jag. Dragen i från två håll och utan fötterna på jorden och kroppen dinglandes.

När jag stänger ögonen på natten så kommer alla tankar och bilder fram, räddslan över att behöva få utstå ytterligare ett drama och få en vän som vänder ryggen till kommer. 

När jag tog till mig dessa personer, öppnade mig för dom, så trodde jag att de var några jag kunde lita på, någon jag kunde luta mitt huvud emot om jag skulle bli trött, någon som kunde vägleda en om man behövde blunda för solen, eller någon man bara kunde ha nära sig utan att behöva sig ett ord för bara själva närheten av varandra sa allt.

Man så var det nog inte. 

När jag tittar på hur mitt liv ser ut idag, tittar på verkligen allt inte blundar för något. Så är trasigt, det bästa ord jag kan använda för att sammanfatta det hela. 

Jag vill inte vara trasig längre. 

 

Det är tyst här hemma. Det är bara jag som är i huset, alla andra jobbar och har sig. 

Som vanligt är jag trött och trög i huvudet och känner att jag ständigt vill sova. 

För ett litet tag sen så kunde jag glädjas över att det regna, vilket är något jag inte sett på länge och faktisk blev positivt överraskad när de började falla små lätta och blöta droppar från himmelen. Dropparna förändrades senare till stora tjocka snöflingor istället, det här skulle vanligtvis gjort mig riktigt arg och ledsen men inte idag. Idag orkade jag helt enkelt inte bry mig om det, finns så mycket annt att bry sig om än vädret som ändå är något man inte kan kontrollera.

Jag har börjat funderat mycket över mig och hur jag egentligen ser på mig själv. Det är inte positiva grejer som rör sig i huvudet, vilket egentligen är konstigt för jag har så många jag ser upp till, varför ser man inte de positiva sakerna i sig själv som man så lätt se hos andra? 

Eftersom min kropp vägrar att anstränga sig mer idag efter ett äventyr med Amanda så ska jag sova lite innan nästa jakt börjar, hoppas ni har det bra <3