Fotsteg
Kategori: Allmänt
Det är konstigt hur man anstränger sig men aldrig får någon ansträning tillbaka. Det är konstigt att man liksom fortsätter trampa fast man vet att man sitter fast.
höger, vänster, höger, vänster.. I en konstant rytm som aldrig slutar för man vägrar ge upp, fastän man innerst inne kanske vet att man borde, men man är för ensvis för sitt eget bästa.
Jag har provat att trampa lite hårdare med stegen på senare tid, för jag får för mig att jag då faktiskt kommer att ta mig någonstans. Men blickar man ner så ser man samma gråa asfalt som innan.
Kallt börjar det bli också, en känsla av grå hård sten och kalla fientliga vindar.. Och då pratar jag inte om vädret.
höger, vänster, höger, vänster.. I en konstant rytm som aldrig slutar för man vägrar ge upp, fastän man innerst inne kanske vet att man borde, men man är för ensvis för sitt eget bästa.
Jag har provat att trampa lite hårdare med stegen på senare tid, för jag får för mig att jag då faktiskt kommer att ta mig någonstans. Men blickar man ner så ser man samma gråa asfalt som innan.
Kallt börjar det bli också, en känsla av grå hård sten och kalla fientliga vindar.. Och då pratar jag inte om vädret.
Men stegen tystnar inte, nej den sorgsna och endradiga melodin av två fötter slåendes mot sliten mark hänger kvar i luften, dom är för besvikna och för stolta för att sluta trumma mot den misshandlade asfalten.
