livetgenommig.blogg.se

Jag frågar om hon är lycklig. Svaret jag får sticker i mig, hon säger att hon aldrig kommer att bli lycklig, men att det är okej. För hon har vant sig. 

Jag trodde lyckan fans i alla sorger, i alla fall så såg jag det så. Eller kanske mer hoppades på det, men så kanske det inte är? 

Jag ser på henne och med varje ord jag säger så försöker jag få henne och le, och jag brukar lyckas. Ofta också. 

Så jag ställde mig själv frågan, vad är egentligen lycka? Det är en sån där fråga som sökandet efter svar är helt meningslös egentligen. 

Men jag vill tro att man skapar sin egen lycka, att man samlar den kärlek och positivitet som ens värld ger till en och vågar se sig själv som älskad. 

Men jag förstår henne så väl, jag kan se det ur hennes ögon. Jag kan förstå varför hon utrycker sig så, jag förstår mer än hon själv tror. 

Men oavsätt vem hon väljer att vara, hur hon väljer att se livet och vilka beslut hon tar, så kommer jag att stå där. 

Jag kommer hålla hennes hand fastän hon kanske vill att jag släpper. Om hon faller så kommer jag bära hennes kropp genom mörkret och tillbaka till ljuset igen. För jag har varit där, och då höll hon i min hand, så hårt hon kunde för hon visste att orden inte speglade känslorna. 

Så jag vill finnas där för henne även fast jag kanske inte gör henne lycklig, men jag vet att jag håller henne ovanför vattenytan. Håller hennes andning stabil. 

Långa korridorer, stora hissar där sängar färdas, tysta golv och sterila väggar. Åker man ner, till våning 2, så hittar man salar med stora lampor, en  liten smal säng, verktyg som skalpeller och massa läkare. 
Usch för sjukhus. Aldrig varit min grej trotts all tid jag spenderat där, usch, massa usch.
Finns dock en grej som man finner där mer tydligt än ute i ens verklighet, tid till att tänka. Under alla långa timmar som man bara ligger där i en säng, som du har till låns, så finner man nöje och ro i sina tankar som man annars låter pasera. 
1# - Jag har kärlek i mitt liv, det vet jag, och det finns en person där ute som är kär i mig. Jag vet det för han sa det till mig, och om jag är kär tillbaka det vet jag inte. Men han är guldvärd och jag tänker inte släppa han i första taget. 
2# - Mina vänner betyder mer för mig än vad jag själv inser tror jag, och nu kommer det fram extra tydligt vilka som är mina riktiga vänner och vilka som egentligen inte bryr sig alls.. 
3# - Jag ser lyckan genom sorgen och tror på något bra, och jag är vacker, det spelar ingen roll vad andra tycker för jag vet att jag har en skönhet som är min.

Vilka berg som jag än måste ta mig över så kommer jag göra allt som finns för att i alla fall försöka, jag vet att man inte alltid kan lyckas med allt, men ett bra jävla försök är för mig en personligvinst. 
Det finns så mycket som jag kan kämpa för, både stort och smått, levande och dött, och jag tänker inte ge upp än och inte heller på ett bra tag. 
Så ni får dras med mig ett tag till. 

Det duggar ute, de små dropparna samlas på fönstrerna och bildar små perfekta runda droppar.
Det har gått en vecka snart,  7 dagar utan henne.
Brukar i alla fall få se henne nästan varje dag i skolan, saknar skrattet som bubblar i hela kroppen. Saknar skvallret som bara hon och jag förstår.
Vanligtvis hade jag kommit springandes till henne, på något sätt få prata med henne. Men nu kan jag inte det. Jag är fast i huset som är mitt och känner mig otroligt oduglig. Jag kan knappt laga mat till mig själv...
Thomas Stenströn, Håkan Hellström och Veronica håller mig sällskap genom högtalarna och dom är nära vänner med henne också, så dom får mig att tänka på henne.

Men jag vet att jag kommer få träffa henne snart, även fast vi inte sagt det själva, men sånna är hon och jag, vi hittar varandra genom allt.  

Du borde inte ha fångats i kedjor, dom borde inte hållt dig kvar på marken. 

Du borde få vara ute i det fria, du borde få se fåglar flyga, höra bäckens ljud där den forsar i den skog som länge stått stark och hållit dig trygg. 

Du borde få se tårar fällas ner för rosa-röda kinder, du borde få höra glädjen som kommer från de skratt som smittar av sig så lätt, och du borde också få se och känna ilskan som finns i även de tryggaste vrår. 

Du borde få känna ruset av lycka likt raketer i hela kroppen och även du borde få känna pirret i magen som kommer när du ser den där speciella personen. 

Du borde få uppleva sena sommarkvällar, höra sista tåget lämna stationen och höra musiken från baren som precis har öppnat. Se vattnets tysta dans i månljuset och känna den berusade känslan från ölen du håller. 
Du borde få chansen att bli gammal, du borde få se dina barn växa upp, ge dom beröm för de där bra betygen som dom är så stolta över. 
Du borde få uppleva sommaren igen, i alla fall engång till.

Orättvisan om att du aldrig kommer få något av det skär in i hjärtat, smärtan tär och skamen över att man inte uppskattar det man har mer växer likt ogräs och håller ett stenhårt grepp om halsen. 
Den kvällen, som blev mitt sista hejdå. Alla rosor på kistan, runt golvet, och en i ett hårt grepp i min hand. Den rosen kom att bli det sista jag gav dig, det blev mitt sätt att säga hejdå. 
För en kväll så lät jag mig själv känna, och jag grät. Jag grät tills jag inte kunde andas, det slog mig just då, att det var skönt att låta varje tår falla skamlöst ner för mina kinderna. 
Jag lät mig inte känna efter det här, återhämtade mig aldrig riktigt. 
Men idag, 6 månader senare. För första gången på så länge så lät jag känna, på riktigt KÄNNA vad det är för känslor som låg ihop pressade längst in i mig. Och återigen som lät jag tårar rulla ner sakta för mian kinder för att sedan spricka mot marken. Även glädje spred sig sakta i kroppen likt solstrålar ända ut i fingertopparna. Sen ilskan, ilskan trängde sig också upp, och så gjorde skricken och slagen. 

R.I.P till en underbar människa, som har gjort ett sånt avtryck i mitt liv och även efter sin död hjälpt mig genom livet. Du dog förtidigt, Han tog dig i sina armar och lyfte dig upp från lidande, smärta och sjukdomar. 
Trotts att du inte kropplsigt finns kvar hos oss så är du ändå fortfarande så sjukt älskad. Du skapade liv och du skapade också en enrom glädje.
Saknar dig nu, och kommer sakna dig tills jag själv dör. 
<3

Det är först när huvudet slår i marken, hårt, som man inser verkligheten. Det är först då man låter sig själv känna, det är då alla såren öppnas och allt som länge legat förtryckt forsar ut genom hela kroppen. 
En ilsken hunger tuggar fradgda och en smärtsam lidelse får kroppen att pulsera i kramper, en ilande stöt av rädsla skjuter genom kroppen. 
Ett ensamt och kvavt mörker sluter sig runt kroppen och alla utvägar är stängda, att skrika hjälper inte, mörkret slukar även det. 
Man håller sig kvar vid det ända som man vet kan kopplas till verkligheten, smärtan. Trotts att den bränner likt glöd i varenda del av kroppen så håller man krampaktigt kvar för att inte förlora sig helt. 
Sönder bränd, krampande och andlös.