Det känns tomt på något sätt, det måste jag erkänna. Med tanke på att det är betydligt fler som jag brukar hänga med än Tanzila, Amanda, Jonathan och Andrea så känns det just tomt. Inte det att jag inte gillar dom, absolut inte! Men vart tog alla andra vänner vägen när jag bröt benet? Jag hade någon besöker tidigt, men nu sådär efter snart 6 veckor så verkar folk ha tröttnat på att prata med en invalid jävel som ändå inte kan bidra med cigg, sprit, fester eller något annat skit som verkar vara det som betyder något hos en människa. Jag har blivit ensam under dessa veckor, det har jag. Jag förstår att inte alla hela tiden har tid att komma över, jag menar innan var det ju plugg och så och jag är en förstående människa, det är jag verkligen. Majoriteten av alla jag känner sitter med mobilen upptryckta i ansiktet under lektioner, när det åker tunnelbana, när det är med vänner, när de egentligen ska plugga, ja till och med när de sitter framför tv:n. Så jag undrar då, är det så svårt att använda den egentliga tomma telefon tiden till att skicka ett "hur mår du sms?" eller ett "ville bara kolla läget" sms? Tydligen så är det svårt, tydligen så finns det inte tid att tänka på människor som omöjligen kan infina sig i de social kretsarna där de alla andra befinner sig. Men det är ju då det är som viktigast att tänka på dom som blivit bortglömda. På dom som saknar det gammla, hatar nuet, och längtar efter framtiden.
Jag vill att dom ska tänka på mig. Jag vill känna mig saknad och behövd.
De gula pillrerna ligger symetriskt i en perfekt linje. Tre av de sju små tabletterna har lämnat kartan, och det återstår fyra stycken. Fyra stycken små gula piller som ännu inte blivit förbrukade. Det går inte att beskriva känslan som skapas när blicken tomt vilar på kartans alla tomma fack och de fyra gula pillrerna som fortfarande åerstår. Om det ofattbara skulle hända, om det som absolut inte får hända skulle ske... Jag känner mig orörlig. Blicken ser men tar inte in, hjärnan tänker men inte på något annat än det här, och hjärtat slår men för varje slag så kanske det slår för någon annan. någon oönskad. Dom säger att det är lätt, att det inte kommer att kännas. Men jag känner redan nu, bara av att tänka på återgärderna får mig att vilja spy för att dom känns så tvära och fel. Jag gråter. Inte för att jag tycker synd om mig själv, och inte heller gråter jag för hans skulle. Nej jag gråter för den som kommer får lida mest, och den som kommer att få offra mest, utan att ens få en chans i frågan. Jag frågar om han kommer att sluta älska mig, det kommer han inte säger han. Däremot kommer jag tappa kärlek till mig själv.
Jag ska vara helt ärlig, jag är rädd. Jag är så jävla rädd för det som händer i mitt huvud, paniken smyger sig tätt in på när jag tänker på att mina egna tankar är det ända jag inte kan springa ifrån, och just nu skämmer dom mig. Jag trycker mig längst med golvet när jag går genom korridorerna i skolan, för där finns han som är monstret i mina drömmar. Jag känner mig underlägsen och med svansen mellan benen så försöker jag undvika att stöta på honom. Inte för att han skulle göra något, nej, men för att han väcker minnena som ligger rotade djupt i mitt huvud.
Jag är rädd för min kropp, jag hatar den. Jag hatar hur den vulgärt framställer sig själv och ytterligare panik infinner sig över att det inte finns något direkt nu att göra åt det. Förutom om jag inte gör mig sjuk igen, jag har funderat på det mycket, jag vill göra det.. drivkraften och viljan har blivit så brutal men förståndet säger stopp, men det finns snart inget av det kvar. Vad kommer att hända då? kommer jag gå tillbaka till mitt sjukliga jag? Ingen kommer märka, de gjorde de inte sist, så varför ens fundera på det. När jag höll på sådär så minskades mina ideal och mina tankar gick till annat... ser bara positivt på det hela just nu.
Jag håller på att bli galen av allt detta tänkande, av alla räddsla och panik som ständigt irrar sig runt i varenda del av kroppen.
Jag skulle vilja lägga mig ner på marken, kolla upp på himmlen som saktar förvandlas till ett svart mörker med stjärnor på. Få tyst på mitt huvud, få tyst på allt det där som ständigt ska ligga och påminna mig om hur jag ska känna.
Jag önskar att man kunde få välja sitt förflutna att man fick ta bort de delar som får en att ligga vaken på nätterna, de delar som får en att spy av räddsla för att det ska upprepas, de delar som drar ens sinne in i det mörkaste mörker av en persons psyke. Men det går inte. Jag får inte bestämma över mina egna minnen, ingen får det.
Ännu en natt sömnlös, ännu ett besök till toaletten för att huka mig tårandes framför toalett stolen, ännu mer mörker som skymmer sikten för mina ögon.
Det snöar ute. Äntligen tänker många. Jag njuter av utsikten jag har av de gator och tak som nu ligger snötäckta, men jag ser inte fram emot att pulsa mig fram med nervoiteten om att trilla och bryta mitt ben ännu mer. Jag sitter i köket, orkade inte allt prat från tv:n, det är meningslöst. Jag smuttar på julmusten i mitt glas och väntar. Han är sen, jag borde egentligen inte anmärka på det då det verkar som om han aldrig kan hålla tider. Men han är med Olof och finner kanske tiden med honom mer värd än den har får med mig. Vad vet jag, och om det nu skulle vara så, så kan jag ju ändå inte göra något åt det. Men jag är arg..Och frustrerad. Gillar inte att vara det. Mamma har börjat undra allt mer och mer varför jag skriker på henne, och jag förstår att hon frågar, hon har ju inte gjort något. Utöver tv:ns mummlande prat så är huset tyst, snön som faller lämnar inte något ljud ifrån sig och vinden blåser inte längre, mitt huvud blir tyngre. Julpyntet som vi flitigt jobbat med att få upp innan idag sprider en viss värme runt om i huset, ändå fryser jag. Jag tror att även om jag haft möjligheten och rörelseförmågan att ta mig ut och träffa folk ikväll så skulle jag nog låtit bli, vilket är udda för att vara mig. Men jag finner inte lusten eller glädjen i det, har slutat se det roliga, det skulle ändå bara sluta med att jag stod och bråkade med någon. Jag förstår inte mig själv.. Hur kan jag växla från att vara i en god sinnesstämning till att, helt utan förvarning, bara smälla av och börja käffta med närmaste personen om minsta problem. Jag är inte dum i huvudet, jag märker ju att jag står och skriker för små saker, men kan inte förklara varför när folk frågar. För jag ställer mig själv den frågan, men hittar aldrig något svar.
Fyfan.. vad är det som händer egentligen? Det är snart jul och man ska vara lycklig och snäll mot alla, man ska ha lust att skratta och finna tid till att finnas till. Men jag gräver bara ner mig och blir allt argare, och perioderna för utspelen blir allt tätare in på varandra, jag puttar bort folk. Tro inte att det är för att jag vill vara ensam, nej det vill jag verkligen inte, jag vill bara inte vara en skada för dom.
November har lämnat kalendern och december klär gatorna även detta år. Men ingen snö än, gator och träd är kala och fryser i de kalla frostvindarna som varje kväll sveper in och tystar allt. Klockan ser ut att inte röra sig och det ända jag vill är att den ska bli 17.40, så att jag kan få åka hem, vill lämna det dystra skolbänkarna och den äckliga miljön som faktiskt finns här. Jag har börjat funderat, och börjar nästan tro att det var en dum ide, för det jag hittar i mitt huvud är sorligt. En rad historier om smärta, sorg, ilska, frustration och förvirring torna upp sig i huvudet, lamslår kroppen till marken och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Och jag vet inte hur jag mår längre, kan inte påstå jag jag mår bra, men kan ju egentligen inte heller klaga, eller jag snarare får inte klaga.
Kära december tar med sig ännu mer mörker än november och får hela mig att bara vilja krypa ihop, stänga in mig och bara sova. Ingen ska få störa, vill inte prata, jag behöver ingen hjälp längre. Kan inte alla bara släppa taget om mig och låta mig drunkna.
Liggandes på sängen, ändast iklädd en bh och ett par flanellshorts som vilar lätt på höften, och det blöda håret är uppsnurrat i en handduk. Åter igen, mer ofta nu förtiden, så har ångesten, frustrationen, ilskan och paranoin smygit sig in i kroppen och greppat tag i både hjärtat och hjärnan. Luften är svår att andas och tårarna ligger och väntar på att bara få rinna ner längst med de rödflammiga kinderna. Varför? Vet inte. Det kommer alltid plötsligt också, ingen chans till att reagera eller att fånga förnuftet, som ett slag i magen bara. Plötsligt och smärtsamt. Framtiden har så mycket att erbjuda, dåtiden har så mycket att dölja, men nutiden är bara en ända stor förvirring. Skratten känns så långt borta och smärtan känns som något som aldrig kommer att släppa, ångesten tar över känslorna och för varje sak som sker så växer den. Texten på datorn vill inte gå in i huvudet, läser det om och om igen men det fäster inte. Det går inte. Livet har stannat men klockan går.
