En dag i april
Kategori: Allmänt
Tröttheten tynger ner ögonen och larmet på mobilen når knappt fram till mina öron som försöker ignorera den skärande tonen. Han ligger och andas tungt på min vänstra sida, hans kropp är varm och hans ben intrasslade med mina, hela kroppen skricker och ber om att få ligga kvar. Men en liten del av förstondet trycker tillbaka och säger emot.
Ute öser regnet ner, konstanta droppar som lämnar himmlen och går sönder mot marken, kallt är det också, ända in till själen tar sig kylan och humöret får sig en smäll av allt det blöta och gråa som omringa oss just nu. Väl på tunnelbanan så gråter rutorna och jag sitter lutandes mot väggen för att halvsovandes ta mig till skolan.
"Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar, jag är dom första kalla regnen, jag är frosten där inget växer.
Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde" Kent låten spelas om och om igen i mina hörlurar och det för att jag av ren lathet inte har lusten att byta låt.
I skolan stannar tiden, den tycks helt enkelt inte finnas där, dagarna smyger fram och verkar inte alls ha någon brådska. Jag själv finner mig sittandes tyst för det mesta, har inget jag vill dela med personerna runt omkring mig, och dom jag vill dela min vardag med hittar jag inte längre i de ängsliga korridorerna.
Dom frågar varför jag inte vill spendera tid med den andra ekonomiklassen när ämnet väl kommer på tal, men jag vill inte gå in på det.
Det som för mig är så uppenbart ska för dom hållas hemligt, jag vill inte prata om det längre, inte ens tänka på det längre.
Ute öser regnet ner, konstanta droppar som lämnar himmlen och går sönder mot marken, kallt är det också, ända in till själen tar sig kylan och humöret får sig en smäll av allt det blöta och gråa som omringa oss just nu. Väl på tunnelbanan så gråter rutorna och jag sitter lutandes mot väggen för att halvsovandes ta mig till skolan.
"Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar, jag är dom första kalla regnen, jag är frosten där inget växer.
Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde" Kent låten spelas om och om igen i mina hörlurar och det för att jag av ren lathet inte har lusten att byta låt.
I skolan stannar tiden, den tycks helt enkelt inte finnas där, dagarna smyger fram och verkar inte alls ha någon brådska. Jag själv finner mig sittandes tyst för det mesta, har inget jag vill dela med personerna runt omkring mig, och dom jag vill dela min vardag med hittar jag inte längre i de ängsliga korridorerna.
Dom frågar varför jag inte vill spendera tid med den andra ekonomiklassen när ämnet väl kommer på tal, men jag vill inte gå in på det.
Det som för mig är så uppenbart ska för dom hållas hemligt, jag vill inte prata om det längre, inte ens tänka på det längre.
Hemma sover jag bara, äter gör jag inte för lusten till det har jag inte i kroppen. När min kropp återigen får värma sig i en nybäddad säng så kan jag inte låta bli att ångra att jag alls gick upp imorse, jag ser att det jag spenderade min tid idag på var meningslöst.
Riktigt jävla meningslöst.
Riktigt jävla meningslöst.
