livetgenommig.blogg.se

Luften luktar höst, blöta löv och jord. Det är kallare ute än vad det borde vara, tror att det är kylan av att känna mig ensam som gör det.
Han ringde för 20 minuter sen, han hade den där rösten som han får när han druckit. Han har dryckit sen 4 timmar tillbaka, eller kanske 5, han var inte så noga med tiden. Han var tydligen ute med sina kompisar, en bästa vän och två andra blonda tjejer, jag känner dom allihopa så jag vet precis vilka dom är. I mitt huvud så kunde jag höra dom alla skratta, kramas och ha kul. 
Med ciggen placerad mellan två frusna fingrar och halsduken tight mot halsen så växer tomheten ute i mörkret. 
Han pratar fortfarande i telefonen som är tryckt hårt mot örat, han säger att han älskar att vara 18 att han fattar friheten.
Friheten från vaddå?
Jag ficke inte ens veta att han skulle ut, att han var ledig imorgon eller att han tyckt att han inte varit fri innan.
Han säger att han förstår att jag älskat min frihet varje kväll jag gått ut. Men han fattar inte. 
En av de bästa sakerna med en kväll med långa köer, svettiga dansgolv, för mycket alkohol, det är att få komma hem och lägga sig i hans famn och att få höra hans hjärta slå.
Det var min frihet. Men tydligen inte hans. 
Kylan ute i mörkret bildas till en stur klump istället, en klump som lägger sig i magen.
- Jag älskar dig jättemycket!
- Detsamma. 
Slut. Sen är det bara tyst, för ensamma tårar låter inte. 

Jag ville inte vara någons fängelse, jag vill vara någons klippa. 

Skogen prasslar till av en försiktig och lätt vind, som viskar lätt till frusna själar. Fötterna är kalla och så är även sinnet, vägen hem är inte lång, men stegen tunga.